Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Unga feminister odlar en unken kvinnoroll

Finns det ett obotligt behov hos kvinnor att jobba oavlönat och slita ut sig? I annat fall: Sluta!

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag skrev en krönika förra veckan apropå en debattartikel av Tove Dahlgren, feminist och aktivist. Dahlgren beklagade sig över att unga kvinnor som jobbar ideellt blir utbrända på kuppen. Hon efterlyste krafttag från politiker, till exempel i form av medborgarlön till unga kvinnor. Jag gav henne och andra unga kvinnor rådet att sköta om sig själva innan de försöker rädda världen.

Nu har en replik på min krönika inkommit, signerad Sara Haraldsson och Sofia Brändström. De står bakom kvinnoinitiativet #nollvision mot utbrändhet. Och de tycker att jag har missat den viktigaste poängen i Tove Dahlgrens debattartikel, nämligen att "det är ett enormt jämställdhetsproblem att unga kvinnor tvingas bära upp de delar av samhället där den gemensamma välfärden inte räcker till". De unga männen sviker, helt enkelt.


Men hur kan detta vara ett jämställdhetsproblem? Det handlar ju om frivilligt arbete. Ädelt arbete, förvisso, som att läsa läxor med unga från resurssvaga hem eller besöka ensamma gamla människor. Men det är icke desto mindre fritidsaktiviteter.

Den logik Haraldsson & Co. använder hör hemma i ett äktenskap. Om en maka tvingas ta hand om föräldrar och svärföräldrar på fritiden för att maken vägrar och i stället gömmer sig på golfbanan - då kan man tala om ett jämställdhetsproblem. Men Sverige är inte en familj. Dessa unga aktivistkvinnor är inte Sveriges kuschade hemmafruar. De jobbar ideellt. För att de vill.

Det finns en svart ironi här. Efter att feminister under ett halvt århundrade har kämpat för att döpa om hemmafrustök till oavlönat hemarbete, och inpräntat att detta arbete måste delas jämställt så att inte kvinnor slits ut - då dyker en ny generation kvinnor upp och tar sats för att slita ut sig med oavlönat frivilligarbete.

Man blir ju gråhårig. Vill ni lida? Lajvar ni Raskens Ida?

 

Att inte kunna sätta gränser, att slita oavlönat och sedan vackla fram under tyngden av en nyputsad martyrkrona - det tillhör ett omodernt och destruktivt kvinnoideal. Det borde vara lika utskällt som den gamla mansroll vilken dikterade att en riktig karl tar sig ett riktigt järn senast vid lunchtid.

Att det inte har blivit så är ett underbetyg åt kvinnorörelsen och åt alla, inklusive undertecknad, som har ägnat sig åt feministisk opinionsbildning.

Man kan bara hoppas att de unga idealistiska kvinnorna tänker ett varv till och besinnar sig. Det absolut värsta som kan hända är att de unga männen lyssnar till deras lockrop och i matriarkalt nit börjar bränna ut sig, de med. Det har vi baske mig inte råd med.

Antalet unga med tidsbegränsad förtidspension - oftast med en psykdiagnos - ökar. Det är ett av skälen till att sjukskrivningskostnaderna skenar och tränger undan satsningar på välfärden. Just den där välfärden som Haraldsson & Co. säger att de tvingas täcka upp för med sitt frivilligslit.

 

Men en ung person som lyckas vara en anständig medmänniska utan att bränna ut sig, som jobbar och betalar skatt, han medfinansierar de lärare och undersköterskor som krävs för att ge kunnig, uthållig hjälp till skolbarn och åldringar.

Det är inte brinnande enskilda, utan professionella yrkeskårer som bär och besjälar den svenska välfärden. Låt oss inte glömma det.