Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Undersköterskan är värd en uniform

Vill du ha blod och avföring på dina privata kläder? Om du är en riktig kvinna som jobbar i omsorgen, är det rätta svaret: Jojomensan!

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kommunal tar strid för att dess medlemmar ska få arbetskläder. Det är helt bisarrt. Det är helt bisarrt att facket ska behöva strida för detta. Och det är ett bevis för att vi är långt ifrån jämställdhet.

När jag jobbade i långvården på 80-talet, klassades äldrevård som sjukvård. Således hade vi arbetskläder. Vita och stärkta. När de blev smutsiga lämnade vi in dem i klädförrådet, och fick nya. Vi bytte ofta kläder. Det tog aldrig lång stund förrän ens rock var dekorerad med kaffe, sås och lingonsylt, blod, urin och kladd av okänt ursprung.

På 90-talet började jag på ett nyöppnat äldreboende. Inga personalkläder. Jag var förvirrad. Men jag informerades om att detta var ett bo-en-de. De gamla var kun-der, inte pa-ti-en-ter. Och kunder, de fläckar minsann inte ner.

Men, invände jag, dessa kunder är svårt dementa och i regel inkontinenta. Samt sköra. De kommer att få sår som vi måste lägga om.

Denna reaktionära syn på äldrevård gjorde inget som helst intryck på mina moderna chefer. De inpräntade att vi, personalen, faktiskt var gäster i kundernas hem. Och vilka gäster är så oartiga att de har "arbetskläder"?!

Nu har Kommunal låtit undersöka läget på klädfronten för de medlemmar som jobbar inom vård, omsorg, förskola och hushållsnära tjänster. Det visar sig att nästan hälften saknar arbetskläder på sin arbetsplats. Vansinne, inte minst ur smittspridningssynpunkt. I en tid då antibiotikans effekter är på upphällningen och de multiresistenta bakterierna partajar på våra sjukhus, förväntas personal knalla runt, från den ena "boenden" till den andra "klienten", i egna kläder och sprida potentiell död. Mot sådan dumhet hjälper inte semantik. Livsfarliga bakterier förblir livsfarliga även om de ansvariga för vård och omsorg skulle döpa om dem till "boendenära organiska klädapplikationer".

I onsdags diskuterades klädfrågan i P1 Morgon. Kommunals Lenita Granlund hade ett inbrottssäkert case och Agneta Jönk på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, lät precis så ihålig som hennes organisations position är. Hon jamsade om att det är så svårt med "gränsdragningar" för vem som behöver arbetskläder och inte, och hade mage att antyda att det egentliga hygienproblemet är att (den jäktade) personalen bär armbandsklockor.

I själva verket handlar det ju om pengar. Arbetsgivare, vare sig de är offentliga eller privata, tjänar multum på att deras lågavlönade anställda köper och tvättar sina egna arbetskläder.

Kommunalarbetarförbundet har hygienen som huvudnummer under de förhandlingar som nu pågår, men man för även fram jämställdhetsaspekten. Med rätta; män i manliga kroppsyrken bär i regel arbetskläder. De anses ju inte vara gäster i verkligheten när de är på en arbetsplats. De anses arbeta. På riktigt. Med något viktigt.

Det finns andra fördelar än de hygieniska, med att bokstavligen klä på sig en yrkesroll: Det hjälper den anställda att upprätthålla professionell distans och disciplin. Värdet av detta känner militärer och poliser, präster och flygvärdinnor. Nå; arbete i vård om omsorg handlar liv och död. Det kräver styrka, plikttrogenhet, tålamod och vänlighet.

Kommunalarna är värda en uniform.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!