Ann-Charlotte Marteus
"Den hemlige miljonären" är en svensk dokusåpa som TV5 visar på onsdagar. Den är inspirerad av brittiska "The secret millionaire". Upplägget är enkelt. En miljonär går "under cover" i en vecka: klär sig i vanliga människors kläder - jeans! - lämnar sin lyxvilla och ger sig ut på jakt efter utsatta människor som han kan ge allmosor.
I Storbritannien är de sociala klyftorna enorma. Tröstlös fattigdom finns det gott om. I Sverige är vi lite mer civiliserade - och, jösses, vad TV5 måste förbanna den svenska välfärden. Var är flickan med svavelstickorna när man behöver henne?
Programmakarna gör sitt bästa för att skapa dramatik. De skickar miljonären Daniel Mühlbach till Stockholmsförorten Akalla. Dit måste han åka med - kollektivtrafik. Å nej, mayday, mayday, en station före Akalla blir det stopp i tunnelbanan! Kommer Daniel att överleva, strandsatt på Husbys perrong bland människor i Dressman-byxor? Ja, han klarar sig. Men nu måste han ta sig till Akalla, "till fots"! Där ska han bo i en - hyreslägenhet. Med linoleumgolv. Oh, the humanity.
Speakern berättar förtjust om hur livsfarligt det är i förorten. Vi får se invandrare i nattlig miljö. Daniel pratar med mörkhyade människor. De talar perfekt svenska, men nu när vi ser allt genom miljonärens blonda ögon känns de lite härligt, farligt New York-slummiga.
Akallaborna vet inte att de är statister i ett program om miljonärers godhet. Daniel, den entusiastiska lögnhalsen, har lurat i dem att han spelar in en dokumentär om sociala problem.
Nu filmar TV5, mycket närgånget, en apatisk liten flicka med sond i näsan. Detta för att miljonären ska få se rörd ut i närbild. Nu sondmatas hon. Stackars Daniel! Han försöker klämma fram en tår, men ser mest uttråkad ut. Inget själsliv kan anas i hans blick. Och vilken människa med ett själsliv värt namnet ställer upp i ett program om sin egen satans förträfflighet - med förtvivlade barn som rekvisita?
"Väldigt mycket tankar inom mej just nu", mal han. "Jag har ju varit med om rätt svåra... Jag har ju själv en dotter... Ja, extremt tufft, känslomässigt... I morgon ska de få veta vem jag egentligen är."
Miljonären Daniel har klätt upp sig, med näsduk i bröstfickan. Nu berättar han för Akallaborna vem han EGENTLIGEN är, nämligen bättre än dem, och så ger han dem checkar. Och så kramas han. TV5 berättar vad hans företag heter. Fin reklam där, Daniel.
Det är ett vedervärdigt program från början till slut. Men Stockholms socialborgarråd, Anna König J e rlmyr (M), har skrivit att hon "verkligen gillar program idén". Programmet, menar hon, kan få fler att inse hur självutvecklande det är att träffa utsatta människor in real life. "Mötet med människorna blir ett minne för livet" (AB 8/2 2011).
Ja, narcissistisk välgörenhet är ju så himla mycket sexigare än den där gråtrista, solidariskt skattefinansierade välfärden med sin tradiga premiss om alla människors okränkbara rättigheter.
TV5-serien låter oss se fattigdom från självupptagna miljonärers point of view. De "fattiga" objektifieras. Sociala klyftor och ojämlikhet romantiseras. Det är propaganda för den konservativa synen på samhället som en välordnad hierarki där den rika är barmhärtig och den fattiga tacksam.
Det är djupt osvenskt och äckligt.