Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ann-Charlotte Marteus

Triggervarning: Det här kan gå helt åt fanders

”Jane Eyre” har filmatiserats och visats otaliga gånger utan att leda till folkhälsoproblem. (Här spelad av Mia Wasikowska.)
Foto: PLANET PHOTOS / STELLA PICTURES PLANET PHOTOS
Michael Fassbender som Mr Rochester. Fast så där idyllisk i motljus är aldrig romanen, den är intressantare än så.
Foto: LAURIE SPARHAM / STELLA PICTURES FOCUS FEATURES

När litteraturstudenter varnas för att läsa Dickens och Brontë står västerlandet på kanten till en avgrund.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Storbritannien: konservativt och osentimentalt, hemvist för stora tänkare och med en tradition av smart, grym humor. 

Man hade kunnat tro att ett sådant land skulle stå väl rustat mot de stolligheter som först utvecklades på amerikanska universitet – sådant som triggervarningar, mikroaggressioner och krav på trygga rum. Studenter som kräver att deras akademiska miljö ska vara ett mentalt kuddrum där de har rätt att fredas från allt som de uppfattar som kränkande eller upprörande. Vilket är gränslöst mycket, från enstaka ord till gästföreläsare med fel åsikter, tidningar och sånger.

Men USA:s digitala kolonialism har smittat av sig även på den brittiska akademin.

Det senaste exemplet står Salford University för. Till litteraturlistan för ämnet engelsk litteratur har universitetet utfärdat en varning för böcker som innehåller ”scener och diskussioner om våld och sexuellt våld”. Ty sådant kan en del studenter uppfatta som ”distressing”, uppskakande. 

Bland de rödflaggade romanerna återfinns Charlotte Brontës ”Jane Eyre” och Charles Dickens ”Lysande utsikter”. 

Svälten, kylan, bestraffningarna – det kom därifrån.

Exakt vilka scener som avses, framkommer inte, men båda verken handlar om föräldralösa barn som på olika sätt misshandlas av sina förmyndare. 

Jane Eyre plågas av sin faster. När flickan vägrar att underkasta sig skickas hon till flickinternatet Lowood. Det är en kall, rå plats där flickorna drillas i bibelverser och lever i halvsvält på skämd mat och bränd gröt. När de ska tvätta sig i svinottan måste de först knacka sönder isen som lagt sig på vattnet i hinkarna. Den som inte sköter sig straffas med slag och sadistiska förödmjukelser. 

Som 14-åring grät jag floder när Janes enda vän, den tankspridda, intelligenta och särskilt plågade Helen Burns dör i tuberkulos. 

Charlotte Brontë kan inte beskyllas för att vara socialrealist men Lowoods helvete diktade hon inte upp ur tomma intet. Förlagan var ett internat som systrarna Brontë skickades till av sin far. Svälten, kylan, bestraffningarna – det kom därifrån. Karaktären Helen Burns baseras på Maria Brontë, Charlottes storasyster, som dog i tbc på skolan, hjärtlöst behandlad in i det sista.

Är det nätets fel, har gränslösheten där ute gjort dagens ungdom militant gränshungrande?

Dagens litteraturstudenter på Salford University varnas alltså för att läsa en roman som i viss mån speglar levnadsförhållanden och synen på barn i England för 170 år sedan. Detsamma kan i än högre grad sägas om Charles Dickens; han satte medvetet ljuset på sociala problem och inspirerade till sociala reformer. 

Men denna genre – denna del av världslitteraturen – kan alltså vara för uppskakande för dagens privilegierade studenter. Och, i detta fall, litteraturstudenter. 

Det är så hårresande och så märkligt. God litteratur ska ju för bövelen vara uppskakande! 

Är ”trygga rum”-sjukan nätets fel, har gränslösheten i etern gjort dagens ungdom militant gränshungrande? Har det stigande välståndet lett till att medelklassen börjat lägga sig till med samma krävande, verklighetsfrånvända later som aristokratin historiskt har ägnat sig åt? Är det curlingföräldrarnas draksådd?

Oavsett förklaring, detta fenomen – som ju även finns i Sverige – måste bekämpas och besegras. Högre lärosäten får inte bli arenor för känslostyrd och i grunden intolerant idioti. 

Då har vi snart ingen akademi värd namnet kvar.