Ann-Charlotte Marteus
Stannar alla svenskar prydligt hemma från jobbet ”vid minsta symptom”, som Folkhälsomyndigheten föreskriver?
Självklart inte.
Det finns integritetsentusiaster som tycker att staten ska ge tusan i hur de lever sitt liv. Och så är det ju ganska subjektivt hur man upplever sin hälsa. Somliga lägger sig på dödsbädden efter tre nysningar, andra skulle krypa till jobbet även om de hade ebola. ”Nä, det är bara lite näsblod.”
Att människor ibland ignorerar uppenbara sjukdomstecken är så etablerat att det finns ett medicinskt uttryck för det: ”patient's delay” (patientens dröjsmål innan hon söker vård). Det kan även drabba läkare: ”doctor's delay”.
Man kanske ska tillägga: ”timvikariens delay”.
Enligt fackförbundet Kommunal beror den fatala spridningen av covid-19 på Stockholms äldreboenden delvis på den höga andelen timanställda.
Det låter troligt, även om förbudet mot att isolera demenssjuka,, liksom det hygienskt undermåliga ”boende”-konceptet, är ännu viktigare faktorer.
Jag hade ett nej på tungan, sög njutningsfullt på det - men hörde mig själv svara: ”Javisst!”
Förra året utfördes nästan var fjärde arbetad timme i huvudstadens äldreomsorg av inhoppare. En herrans massa människor rör sig i de äldres hemmiljö, alltså; en mardröm ur smittskyddssynpunkt. Dessutom hoppar många timmisar mellan avdelningar och boenden, vilket gör att de kan råka släpa med sig smittan.
Men det är inte allt. Den som jobbar timmar får bara sjukpenning för förlorad arbetstid om arbetsgivaren har bokat in pass på förhand. Och så finns det en annan viktig aspekt: timanställda vill vara till lags.
Jag minns det från min egen tid som junior inhoppare. Man kunde ha jobbat tio dagar i sträck och såg fram emot lite ledighet. Så ringde telefonen: ”Hej, skulle du kunna ta ett helgpass, snälla, snälla?”
Jag hade ett nej på tungan, sög njutningsfullt på det - men hörde mig själv svara: ”Javisst!”
Man var rädd att stämplas som jobbig. Även om den som ringde var jättesympatisk, vågade man inte ta risken att sjunka i rang på inringningslistan. Det kunde betyda missade jobbtillfällen och problem med att betala räkningarna.
Lite hängig? Det kan ju bero på att man kollade på Netflix halva natten.
Men skulle en timanställd gå till jobbet i äldreomsorgen om hon på allvar trodde att hon bar på en potentiellt dödlig smitta? Nej, det tror jag inte. Men för vissa kanske behovet att dyka upp är så starkt att den stora förnekelsen sätter in.
”Stanna hemma vid minsta symptom”, som sagt. Men om man är lite hängig - det kan ju bero på att man kollade på Netflix halva natten. Och vem är inte lite snorig i april? Man kan ju ha blivit allergisk, vem vet? Huvudvärken kan bero på att man bara har ätit nudlar sen lönen tog slut...
Det kommer alltid att behövas timpersonal i omsorgen. Det är så mycket sjukskrivningar, föräldraledigheter och vabbande som måste pareras. För studenter och äldre som vill jobba lite extra ibland är det dessutom perfekt.
Men Stockholms höga andel vikarier tyder på att man gillar modellen med billig flexibilitet och outbildad extrapersonal som vill vara till lags.
Priset är sänkt kvalitet. Bristande kontinuitet gör tillvaron otrygg för de äldre och jobbigare för de fast anställda. Det blir svårare att upprätthålla rutiner, inklusive dem som har med hygien att göra.
Stockholm tycks ha kört en lågprismodell. Inte konstigt att svenskarnas förtroende för äldreomsorgen dyker.