Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Från hopp till förtvivlan –15 år av integrationsdebatt

Den ursprungliga alliansuppsättningen med Fredrik Reinfeldt (M), Lars Leijonborg (FP), Göran Hägglund (KD) och Maud Olofsson (C). Maj 2006.Foto: FORSELL STEFAN
Inrikesminister Mikael Damberg (S) och Johan Pehrson (L) under förra veckans särskilda debatt om organiserad gängkriminalitet.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

För femton år sedan lovade politikerna samma krafttag mot segregationen som i dag. Men då var de fortfarande optimister.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Förra veckan var det ”Särskild debatt om den organiserade gängkriminaliteten” i riksdagen, på Liberalernas initiativ. Jag ramlade in i en reprisering på SVT Forum. Det var inte uppbyggligt.

Partiföreträdarna gick upp i talarstolen, ner från talarstolen, tog en replik, bemötte en annan. ”Herr talman!” ”Fru talman!” 

Det är förstås utmärkt att kriminaliteten debatteras på allvar i dag, men det var ändå något tomt över debatten. Ritualer. Kommer de någonvart eller är det någon sorts terapi? 

Det var ju inte precis första gången riksdagspartierna stångades på temat utsatta områden. Det är en lååång historia.

Den 14 oktober 2005 vankades det ”Särskild debatt om situationen i vissa utsatta bostadsområden”. Socialdemokraterna satt i regeringsställning sedan elva år, Jens Orback var integrationsminister. Ett år senare skulle alliansen vinna valet och makten.

Hur gick samtalet då? En del är sig bedövande likt, annat skiljer sig radikalt.

Det visste man redan då. Men att tala om det var förstås kontroversiellt.

”Vi har inte nått målet. Vi har inte brutit segregeringens negativa effekter, men kuggarna har tagit. Politiken har gjort skillnad”, sade Orback i sitt anförande. Allt var på rull med ”tusen projekt”, skolutveckling, arbetsmarknadsinsatser och större polisnärvaro. 

Allianspartierna höll förstås inte med och hade sin attackplan färdig inför valrörelsen: Socialdemokraterna har gjort allting fel med sina eviga projekt och satsningar. Det rätta svaret på alla integrationsfrågor är: arbetslinjen! Det måste bli mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Trösklarna till arbetsmarknaden måste sänkas. Det behövs nystartsjobb, lärlingsintroduktion, jobbavdrag, jobbgaranti och så vidare. 

Alliansen var hoppfull. Invandringen kan föra så mycket gott med sig, sade Lars Leijonborg (FP). Det var Socialdemokraterna som ”i mycket hög utsträckning sett till att invandring har gett upphov till problem”. 

Ett av de problem som oroade Leijonborg var tecken på ”en växande tendens hos en del invandrargrupper att skapa enklaver i det svenska samhället så att man minimerar kontakterna med majoritetssamhället”.

Så det visste man redan då. Men att tala om det var förstås kontroversiellt. Miljöpartiets Yvonne Ruwaida läxade upp FP-ledaren: ”Enklaver är ett ord som får människor att tänka på väldigt slutna samhällen, nästan krigssituationer, och det är ett väldigt olämpligt ord. Communities är ett mycket bättre ord att använda.” Och vi bor ju alla i communities, tillade hon.

Det uttrycket slog aldrig an, tack och lov, men viljan att aggressivt och förklenande märka ord, i stället för att diskutera sakfrågan, lever kvar. Så många års reformering vi har förlorat på detta.

2005 trodde Leijonborg att enklaviseringen kunde motverkas med värdegrundsarbete.

Mycket har skett sedan 2005. Alliansen fick sin chans att ”bryta segregationen”. Det gick inte så bra och en faktor var att befolkningen ökade från 9 miljoner år 2005 till 9,645 miljoner år 2014. När Löfven tog över 2014 ämnade han med eftertryck bryta segregationen – han var till och med på god väg, i retoriken: ”Nu bryter vi segregationen!” Få har känt sig övertygade. Befolkningen har ökat till närmare 10,4 miljoner. 

En stor skillnad mellan nu och då är att det inte finns någon optimistisk opposition som har väntat i elva år på sin chans och tror att den kan göra underverk. Dagens oppositionsledarparti, Moderaterna, är beslutsamt – men sammanbitet. Partiet kan inte skylla allt på S och ingen ger längre sken av att integration är enkelt. Debatten präglas av missmod, men också av större realism.

2020 lovar de exakt samma saker – men de har lagt till en bit: socialtjänsten.

2005 trodde Leijonborg att enklaviseringen kunde motverkas med värdegrundsarbete. Partiet hade en vision om att utvidga ”vår gemensamma värdegrund” och planerade att bjuda in ”partier och invandrargrupper” på en konferens om värdegrundsfrågor. 

2020 har insikten mognat att människor i utsatta områden inte är tomma kärl som man kan fylla med certifierad svensk värdegrund på en eftermiddag. Det finns grupper med rötter i klankultur som har gott om värdegrund – den är bara inte så folkpartistisk.

Det är en ny värld. 2005 lovade partierna åtgärder inom skola, arbetsmarknad och integration. I debatten 2020 lovar de exakt samma saker – men de har lagt till en bit: socialtjänsten. 

Det kan tolkas som ett sorgligt men positivt fall framåt. Segregationens onda biverkningar i utsatta områden erkänns; det är en förutsättning för att de ska kunna lindras.

Var politikerna ska hitta alla socialsekreterare är en annan fråga.