Ann-Charlotte Marteus

Tala om de svåra valen, Wikström

När en patient behandlas av sjukvården, väljs en annan patient bort. Sjukvårdsminister Wikström borde lyfta frågan om sjukvårdens prioriteringar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Stefan Löfven har ingen socialminister, vilket den förre kulturministern, Bengt Göransson (S), kritiserade i tisdagens Expressen. I stället för områdesministrar med makt att ta stora, värderingsstyrda grepp om samhällspolitiken, har vi fått en radda "åtgärdsministrar", skrev Göransson.

Gabriel Wikström är satt att åtgärda folkhälsan, sjukvården och idrotten. Den före detta SSU-ordföranden har hittills hunnit avslöja att han vill öka jämlikheten i vården och minska hälsoklyftorna. Föga förvånande; just detta tog Stefan Löfven upp i sin regeringsförklaring.


Det är bra att regeringen sätter jämlikheten i centrum efter alliansens åtta år av fokus på valfrihet och patientmakt. De sistnämnda värdena har förstås sina förtjänster, men jämlikheten riskerar att komma på undantag när resursstarka patienter får mer utrymme att flexa sina efterfrågemuskler. Och människor har, alldeles av sig själva, blivit mer välinformerade och mindre auktoritetsbugande. Då förskjuts makten över vårdinnehållet från doktor och syster till menige Svensson, vilket borgar för ojämlikhet.

Socioekonomiska faktorer spelar fortfarande roll. Låginkomsttagare och lågutbildade har högre ohälsotal och kortare livslängd än bättre bemedlade. Utrikes födda har generellt sämre hälsa än infödda. De utlandsfödda har dessutom mindre förtroende för primärvården och är mindre nöjda med information och bemötande. Det är inte bra för hälsan. Så nog finns det klyftor att söka sluta.


Men det finns inget ymnighetshorn att ösa vårdresurser ur, i utjämnande syfte. En alltmer grånande befolkning och vårdpersonal som ratar usla löner, frestar på finanserna. Och så har vi den medicinsk-tekniska utvecklingen som paradoxalt nog leder till ökade kostnader inom sjukvården, när fler tillstånd blir mer behandlingsbara.

När resurserna är begränsade och behoven ökar, måste man prioritera - välja och välja bort. Det är en svår och känslig fråga, både för sjukvårdpersonal och för politiker. På 90-talet kom Prioriteringsutredningen och riksdagens beslut om etiska principer. Men de räcker inte som vägledning i dag, enligt Socialstyrelsen, som sedan 2009 har hävdat att prioriteringsprinciperna behöver ses över och omarbetas.


I brist på tydliga riktlinjer och öppna prioriteringar - vissa landsting är bättre än andra - prioriteras det förstås ändå, hela tiden. Men inte alltid i etisk anda.

När politiker utfärdar vårdgarantier, exempelvis, riskerar ju de som inte omfattas av garantin att prioriteras ner, trots större vårdbehov. Och när politiker styr vården så att den gynnar överkonsumtion av sjukvård hos den tämligen friska allmänheten, tar de i princip pengar från angelägen vård.


Gabriel Wikström borde lyfta prioriteringsfrågan till analys och debatt. Vara tydlig med att resurserna är ändliga, att en patient väljs bort när en annan patient behandlas. Han borde också öppna för att vi medborgare, som blir alltmer kunniga, krävande och stadda i kassa, tar över mer ansvar och kostnader för sjukdomstillstånd där liv och lem inte står på spel.

Det är en uppgift värdig en socialminister. Och förhoppningsvis har Bengt Göransson fel i att "åtgärdsministrarna" kan få svagt inflytande i regeringen. Vår sjukvård har inte råd med en sådan nedprioritering.