Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Tack, simpla 70-tal, för diagnosen jag aldrig fick

Folk gjorde sig liksom inte så märkvärdiga på 70-talet, ens om de var snillrika fotbollsproffs i Kaiserslautern, som Roland Sandberg och Benno Magnusson. (1974)Foto: IMAGO SPORT / / IBL IMAGO SPORTFOTODIENST/ IBL
Kartan visar den mäktiga Karlskogafloden, som löper från Karlstad till det bördiga Orebr-deltat.Foto: SHUTTERSTOCK

Skolbarn förvandlas till patienter som ska ha diagnoser. Vad säger det om vuxenvärldens hälsa, egentligen?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag stötte på ordet ”visuospatial” på nätet i somras. Eftersom jag inte har några kända spår av lokalsinne, googlade jag lite. Det visade sig raskt att ”visuospatiala inlärningssvårigheter” är något som finns. Det kan bland annat leda till problem med ämnet geografi i skolan.

Nämen oj, det är ju jag, jublade jag självupptaget. Min relation till skolgeografin var så minerad att jag brände upp läroböckerna hemma i köksvasken efter avslutningen i sexan. Befrielse! Inga mer blindkartor, trasade av kautschukattacker efter mina trettiosju misslyckade försök att rita in någon förbannad å i Jämtland. 

Jag fick tvåa i betyg, vilket jag tog med jämnmod. På den tiden sågs det som normalt att alla inte var begåvade i allt.

Men tänk om jag hade varit elev i dag och hört någon vuxen säga: ”Hon kan nog lida av visuospatiala inlärningssvårigheter”. Hade det varit bra? Absolut inte.

Jag hade fastnat på ordet ”inlärningssvårigheter” och i värsta fall inlemmat det i min självbild. Tappat självförtroendet. Samtidigt hade jag kanske, listig som en räv, tänkt att detta förklarade varför jag aldrig iddes göra mina matteläxor: Jag är inte lat, jag har inlärningssvårigheter!

Stort sug efter diagnoser

Nå, visuospatialiteten tycks inte ha kickat i gång sin lysande karriär som diagnos än, men det är väl bara en tidsfråga. Suget efter diagnoser i Skol-Sverige är stort, så stort att det inte verkar vara så viktigt med vetenskapligheten, alla gånger. 

Ta dyskalkyli - det är enkelt uttryckt som dyslexi, fast med siffror. Det finns ingen klockren definition, inga nationella riktlinjer för hur man utreder och behandlar dyskalkyli och inga bestämmelser om vem som får ställa diagnosen. 

Den enda akademiska utbildning i dyslexiutredande som finns, tycks vara en liten 7,5-poängskurs för logopeder i Uppsala. Det är i regel logopeder som ställer diagnos i Sverige.

Trots all denna svajighet ingår dyskalkyli i vårdgarantin i Region Stockholm. Remisserna till regionens egen klinik, Logopedkliniken, har ökat med över 1 000 procent sedan 2004. Oftast kommer remissen ifrån skolan. Ibland tvivlar visserligen skolan på att eleven har dyskalkyli, men föräldrarna har insisterat.

Ärenden som Logopedkliniken (tidigare kallad Talkliniken) inte hinner med, kan skickas till privatkliniker. Enligt en landstingsstudie från 2015 ställer privata aktörer oftare diagnosen dyskalkyli än vad Logopedkliniken gör. Ingen tycks ha undersökt varför.

Medikalisering och kundifiering

Det finns människor som har sådana problem med matematikens värld att de har svårt att klara vardagen. Men risken för överdiagnosticering ter sig uppenbar, av flera skäl: 

Enligt skollagen har elever rätt att nå kunskapsmålen. Skolor blir nervösa när så inte sker. Alltså ska det kartläggas och utredas. Då kan en diagnos sitta fint. Och, som sagt, föräldrar kan ligga på.

Dessutom är det förstås trevligt för privata kliniker och mottagningar att få göra en massa utredningar. Hos logopedtjanst.se hittar jag följande uppmaning: ”Beställ tid för dyskalkyliutredning! Denna kvalificerade utredning tar mellan 4-6 timmar och resultatet sammanställs sedan i ett skriftligt utlåtande.” 

Ah, visst skriker det stram vetenskaplighet när ordet utredning följs av ett utropstecken.

Främsta orsaken till medikaliseringen av barns utbildning torde vara skolfädernas jämlikhetsutopi: alla barn kan bli bra på allt, det gäller bara att locka fram det. Kundifieringen av medborgarna har gjort resten.

Resultatet har blivit ett helt ekosystem som strävar mot att göra barn till patienter i sjukvården. Det är rent groteskt.