Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Ta hand om er själva först, världsförbättrare

Det unga Sverige har en nollvision: människor ska kunna rädda världen – utan att bli trötta.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Tove Dahlgren är feministisk debattör. På Expressens debattsida beklagar hon sig över sitt hårda liv. Ta den där dagen då hon skulle gå på ett releaseparty för boken Stress och motståndskraft. Hon var tvungen att gå upp redan 06.40 på morgonen efter att ha jobbat kvällspasset på ett transitboende för flyktingar. Tove sliter - men var är grabbarna? De sliter inte alls, avslöjar hon. De gör annat, exempelvis "drar in pengarna som de mansdominerade sektorerna översköljs av".

De unga männen lönearbetar, förmodar jag att hon menar. Och kopplar av. Det gör det i stället för att sluta upp bakom Tove och hennes medsystrar, som dignar under oändliga ideella aktiviteter "vid sidan om heltidsstudier, heltidsjobb, extrajobb, kvällskurser och inte sällan andra engagemang". Många har dessutom barn.

Det här håller inte, förklarar Dahlgren. Nu måste politikerna agera! Det är inte okej att kvinnor sliter ideellt och blir utbrända innan de fyller 30. Hon har ett förslag: Inför medborgarlön. Inte för alla, men för ideellt arbetande kvinnor: "Så kan vi i alla fall bekosta våra tamponger och gå plus minus noll".

 

Tove Dahlgren är inte ensam i sin kamp för kvinnor som inte kan planera sin fritid. På Twitter trendar hashtaggen #nollvision. En nollvision mot utbrändhet, alltså, som stöds bland annat av SSU, Grön ungdom, Röda korsets och Rädda barnens ungdomsförbund. På nollvisionärernas hemsida kan man ladda ner boken Stress och Motståndskraft och även läsa ett Manifest mot utbrändhet. Manifestet avslutas med orden: "Nollvisionen är att nästa generation kan förändra världen utan att riskera sin hälsa och sitt välmående".

Förlegade är tydligen gårdagens fjuttiga nollvisioner mot dödsolyckor i trafiken och vårdskador i sjukvården. En nollvision mer värdig den humanitära stormakten Sverige är att unga kvinnor ska kunna rädda världen. Utan att bli trötta.

Självklart är det synd om unga som bränner ut sig. Men deras sätt att ta välfärden för given är högst tålamodsprövande. Före välfärdssamhället slet kvinnor ut sig på grund av fattigdom. Senare har de bränt ut sig i välfärdsyrken. Nu bränner de alltså ut sig på fritiden.

Om de inte hade fötts in i sådant överflöd skulle de lätt ha insett att deras första plikt är att sköta det egna jobbet eller pluggandet. Kort sagt, försörja sig. Det är liksom så vi får ihop skattemedel till välfärden. Att bli utbränd av sin fritid är inget att yvas över. Tvärtom.

 

Genom att bränna ut sig i kampen för en bättre värld blir de ju själva offer som andra måste brinna för i kampen för en bättre värld. Och sen blir de utbrända och så vidare i en enda lång präriebrand.

Kanske kan de unga utopikerna hitta några nyktra visdomsord i Stress och motståndskraft, där tycks en del klokt stå att finna. Men frågan är, vad hjälper goda råd om målet är att unga svenskar ska förändra världen? Själva manifestet mot utbrändhet skapar faktiskt grogrund för utbrändhet genom sitt utopiska anslag. Kolla på en karta, barn: Världen är rätt så stor. Problemen är mer än en gnutta komplexa.

Men de unga har inte givit sig själva akut hybrisångest. Det är förstås äldre generationer som har lärt dem att tänka globalt, gränslöst och utopiskt. Och man behöver inte lyssna särskilt länge på samhällsdebatten för att hitta misstänkta inspiratörer: där kryllar det av drömtomtar.

En dos sval realism vore bra för alla inblandade.