Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Svidande uppläxning efter flyktingkrisen

Migrationspolitiken, mellan 2004 och 2016, skapades i en anda av varm humanism, hybris och kopiös inkompetens.

Efter flyktingkrisen 2015 inledde svenska rikspolitiker operation "Det är någon annans fel att det blev så här tokigt".

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Moderaterna drabbades av akut Reinfeldtrelaterad minnesförlust och attackerade regeringen. Stefan Löfven moraliserade i sin tur över övriga EU-länder. De brast i solidaritet. Varför hjälpte de inte Sverige?!

Ett och annat kontinentalt högdjur i Bryssel må ha känt lust att sopa till predikaren från Norden. För det var ju struntprat. Det var ingen annans ansvar att lilla Sverige attraherade en så osannolikt stor andel av migranterna - inte bara under 2015, utan år efter år. 

Utfallet var en helt logisk följd av den migrationspolitik som i omgångar klubbats i Sveriges riksdag, ofta i stor enighet och i en anda av varm humanism, blågul hybris och kopiös inkompetens. 

Det ledde till ett scenario där flyktinginvandringen, från 2004 och fram till flyktingkrisen, låg på tämligen oförändrad nivå i 19 av 24 europeiska OECD-länder. Men i fem länder tiofaldigades migrationen. Bland dem fanns lilla Sverige, långt från flyktingrutternas allfarväg.

Idealism ursäktar inte uselt regeringsarbete

"De struntade i konsekvenserna" - så skulle Riksrevisionens granskning av 26 migrationspolitiska propositioner, mellan 2004 och 2016, ha kunnat heta. 

Lag efter lag stiftades utan att de ansvariga i regeringarna Persson och - framför allt - Reinfeldt brydde sig om att analysera vilka konsekvenserna skulle bli. 

Men, tänker ni, det finns ju många partier som tycker att migration är ett moraliskt imperativ. Gustav Fridolin (MP) har sagt att migration "inte är en budgetfråga"; det får kosta vad det kostar. Annie Lööf (C) brukar säga man ska sätta människan framför systemen, vilket egentligen är samma sak. Fredrik Reinfeldt (M) tyckte att invandringens omfång var oproblematisk så länge det fanns obebyggda skogar och fält.

Har man den inställningen i en regering, kan man väl med gott samvete driva igenom ogenomtänkta lagförslag? 

Nej, faktiskt inte. Vanliga samhällsdebattörer kan döma ut alla försök att analysera konsekvenser av migration som "alarmism" eller "rasism". Sveriges regering har inte den lyxen. 

Regeringen har krav på sig, från bland annat grundlag och riksdag, att bereda sina ärenden väl. Det ska utredas, lagrådskonsulteras och remissrundas. 

Kravet på konsekvensanalys finns kodifierat i bland annat Kommittéförordningen. Enligt den ska analyser göras av hur lagförslag påverkar finanserna i stat, kommuner och landsting liksom sysselsättning, offentlig service, brottslighet, jämställdhet och integration.

Och även om en regering bestämmer sig för att migrationspolitiken inte får vara en resursfråga, så blir det ju konsekvenser av omfattande invandring. Om konsekvenserna kan analyseras i tid, får exempelvis kommuner och landsting möjlighet att förbereda sig för de utmaningar som väntar. 

Så har det inte fungerat. Alls.

Regering och riksdag tog en springnota

Sveriges regering har valt att blunda för konsekvenserna av sina handlingar. Den enkla frågan: "Hur kommer denna nya lag, på kort och lång sikt, att påverka antalet asylsökande och anhöriga?" har inte ställts på allvar. Och görs inga sådana uppskattningar är det självfallet omöjligt att förutse följderna för finanser, skola-vård-omsorg, rättsväsen, integration - vad ni vill. 

I de fall då regeringen har tagit upp effekter av migrationspolitiska lagförslag i sina propositioner "anges det oftast att påverkan på migrationen saknas eller endast är marginell", skriver Riksrevisionen. 

 

Remissinstanser har under årens lopp varnat regeringen: detta lagförslag saknar beräkningsgrund, det här saknar analys, kostnaderna är underfinansierade, de här fyra nya lagarna tillsammans kan ge oavsedda effekter vad gäller antalet ensamkommande,.. 

Sveriges kommuner och landsting, SKL, är en av dessa instanser. SKL, som i sin senaste ekonomirapport konstaterar att "det går inte ihop". Resurserna till välfärden kommer inte att räcka till framöver, är budskapet. 

Men som förre finansministern Kjell-Olof Feldt (S) påtalar på Expressens debattsida, nu försöker regering och riksdag ta en politisk springnota. 

De struntade i att utreda migrationens konsekvenser för kommuner, landsting och  integration. Men 2017 lyder det stränga, moraliskt uppfordrande mantrat från Stockholm: "Kommunerna måste ta sitt ansvar!"

När ska Sveriges regering och riksdag ta sitt ansvar?

 

Läs också:

Nationalstaten som vi glömde

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!