Ann-Charlotte Marteus
Stefan Löfven och Ebba Busch Thor talar gärna om vikten av anständighet. Annie Lööf och Isabella Lövin har medmänsklighet som ledstjärna. Erik Ullenhag, Liberalernas partiledarkandidat, vill göra Sverige snällare.
Likt ett prästerskap talar dagens politiker gärna i termer av moral. Men förlåt en retorisk fråga: Om höga ideal och ett varmt hjärta är politikens murbruk, varför hatar våra politiker Sveriges äldre och sjuka?
Var är anständigheten och medmänskligheten? Varför denna systematiska elakhet?
Gun jobbar i hemtjänsten. Det antal minuter hon får stanna hos en åldrig patient som behöver hjälp att duscha, är bestämt i förväg, berättar Sveriges Radio i ett reportage.
Numera är det många i hemtjänsten som slavar under minutvisaren. Och stressen tilltar. Antalet själar som en hemsamarit måste hinna med under en arbetsdag har ökat från nio till tolv på ett decennium. Detta samtidigt som patienterna har blivit äldre och sjukare.
16 vårdare på 8 dagar
En av de seniorer som politikerna uppenbarligen står iskalla inför är Lundabon Hjalmar Kindblom, 86 år gammal. Han får hjälp i sitt hem fyra gånger per dygn, och på senare tid av en strid ström av nya ansikten. Under loppet av åtta dagar traskade 16 olika hemvårdare in i hans hem.
Bristen på kontinuitet och trygghet är förstås en prövning i sig, men Kindblom har dessutom kateter och stomi. Det är förbaskat intima saker att behöva hjälp med. ”Det är klart att det inte känns så kul att det är nya människor hela tiden som ska göra det”, säger han till Sydsvenskan.
En ansvarig för hemtjänsten i Lund förklarar kaoset med att det är brist på undersköterskor samt att hemtjänsten har fått fler äldre att ta hand om och att Hjalmar Kindblom inte är skröplig nog. Svårt sjuka går nämligen först, där försöker man minimera personalomsättningen, förståeligt nog.
Men svårt sjuka personer borde vara sällsynta i hemtjänsten. De borde ha fått en plats på äldreboende. Problemet är att sådana boenden saknas i förskräckande grad.
Det skulle behövas 560 nya äldreboenden till år 2026 för att möta behoven, enligt finansdepartementet. Ska det betinget klaras, måste ett nytt boende öppnas var femte dag. Helst ska de fyllas med personal, också.
Demografi och klantighet
Hur blev det så här? Skulle äldreomsorgen fungera bättre om våra politiker var - snällare?
Det vore onekligen intressant om de fick den sortens frågor; om de fick igen med samma retoriska mynt som de själva så dramatiskt använder när galoscherna passar.
Men krisen inom äldreomsorgen är följden av en demografisk utmaning som har skötts med politisk inkompetens. Beslutsfattare - både på riksnivå och i en del kommuner - har struntat i att planera framåt och ta höjd för resursbehoven. Detta trots att de har haft tillgång till all nödvändig information i decennier.
Dessutom har riksdag och regering lagt på kommunerna tusen och en uppgifter utan att bry sig om ifall det går ihop.
I valrörelser får ju även äldreomsorgen sin beskärda del av högtravande retorik - men inte de resurser som skulle göra skillnad. Det blir ett sorts dubbelspel som gör tillvaron ännu svårare för människor som Hjalmar Kindblom och Gun och hennes kolleger. De lever i de politiska fantasislottens dystra skugga.
Det är förstås inte en följd av elakhet, utan av inkompetens. Och skitsnack.
Läs också: