Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Sverige börjar bli en stor barnrumpa

När Löfven satte ihop sin regering i höstas tänkte han på mångfalden. Hälften kvinnor – check. Utländsk bakgrund – check. Regional spridning – check. Och ungdom – check!

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Statsministern lovordade det juvenila inslaget i sitt kabinett. Han ville ha "en grupp som speglar olika åldrar i samhället."

Av märkliga och påtagligt tonårofoba skäl fick vi ingen 16-årig Maja från Unga örnar som försvarsminister. Men vi fick två ministrar yngre än 30 år: sjukvårdsminister Gabriel Wikström, 29, och gymnasieminister Aida Hadzialic, 27. Medelåldern i regeringen är späda 43 år, trots att framtidsminister Kristina Persson nådigt drar upp snittet med sina 69 år.

Löfven är inte unik, han har på svenskt manér anpassat sig till sista skriket i politiken: Fram för ungdom och bristande erfarenhet!

Annie Lööf blev centerledare som 28-åring. Gustav Fridolin var lika gammal när han blev språkrör. Snart blir Ebba Busch Thor, 28, ledare för KD.

Busch Thor är ett oskrivet blad ännu, men en sak vet vi: hon vill ha en nollvision för aborter. Hennes kvinnliga medtävlare om partiledarposten, Acko Ankarberg Johansson och Penilla Gunther, tycker däremot att en nollvision är "orealistisk".

Vad skiljer svaren åt? Tja, 25 års livserfarenhet, exempelvis. Chansen är stor, om än inte självklar, att man blir mindre dömande med åren, mindre radikal, mer - realistisk, helt enkelt.

 

Alf Svensson var 56 år när han skrev i DN 1994: "Jag vill göra gällande att åren i politiken gjort mig mer tolerant, mer ödmjuk, tagit ifrån mig tvärsäkerheten."

En liknande avbön om trettio år, från bombsäkra Annie Lööf eller Gustav "Jag ska rädda skolan på 100 dagar" Fridolin, skulle knappast kännas obefogad.

 

Varför blev det så här? Varför har Sverige blivit så juvenilt? Medialiseringen spelar säkert in: unga gör sig bäst på bild och i tv. Det kan ha en del med kvinnors framfart att göra: yngre kvinnor har alltid attraherat mer än äldre. Det kan bero på historielöshet: är man världens modernaste land, "föregångslandet" med ambitionen att leda världen mot nya dygder, faller senioritet i värde. Den bristande respekten för bildning kan också bidra: gammal och lärd ger inga pluspoäng.

Sveriges riksdag blev den yngsta någonsin 2014 med en medelålder på 45 år. Med Ebba Busch Thor blir partiledarnas snittålder 41 år. Skulle Jan Björklund bytas ut lär den sjunka under 40-strecket.

Utvecklingen mot ökad ungdomlighet och infantilitet lär fortsätta. Dels genom trendkänsliga dagisrekryteringar till höga poster, dels för att äldre oundvikligen smittas av tidsandan och förbarnsligas. Barnsliga vuxna har förstås alltid funnits – liksom briljanta, mogna unga - men nu kan man befara att pilarna pekar åt fel håll.

 

Kulturminister Alice Bah Kuhnke blev kritiserad när hon bjöd in riksdagens kulturutskott för att läsa högt ur en sagobok och ha frågesport om Pippi Långstrump. Men hon kan komma att vinna sin tid.

Barnrumperi gör sig ju utmärkt i en era då känslorus och idealism slår torrt förnuft och kylig analys varje gång. Så vi ska inte räkna med att landet kommer att styras påtagligt klokt och rimligt framöver. Eller att de ansvariga har vett att lära av gamla politiska misstag. För varje generation måste ju göra sina egna misstag, inte sant?

Jag skulle önska att landets alla farbröder och tanter kröp ut ur sina hålor, satte på sig förståndiga skor och stod upp mot dagens ungdom. Bejaka er inre rynkighet.

 

Läs också:

Behandla inte äldre som barn

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!