Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Svårt att andas? Tyvärr, det här sjukhuset är fullt

Utryckning med polis och ambulans efter att en ung man skottskadats i Tensta, september 2020.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Tänk om sambandet mellan en skjuten pojke och integrationsskuld vore lika tydligt som det mellan respiratorbrist och covid-död.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Vi är tröttare, mer uppgivna och jag tror att vi känner oss mer övergivna än vi gjorde i våras”, sa intensivvårdsläkaren Karin Hildebrand i tisdagens Aktuellt

Samma dag sa Anders Tegnell att vi nu ligger väldigt nära gränsen för vad sjukvården tål. Om gränsen överskrids kan det innebära att sjukvården inte orkar ta emot alla patienter... med den väldigt höga kvalitet man har haft hittills.” 

Patienter med andnöd på britsar i bleka korridorer, vårdpersonal som förtvivlat letar efter en vårdplats till, en intensivvårdsläkare, en ventilator?

Det är en hisnande tanke, men ändå en som vi har förberetts för sedan i våras, då skräckrapporter kom från Italien och skyddskläderna inte räckte till i omsorgen.

Partiernas vallöften och högtidstal utgår ofta från låtsasleken Allt till alla.

Covid-19 har lärt oss att tillgången på välfärdsresurser är ändlig: Sjukvården har skalat upp på ett fantastiskt sätt, men det finns gränser. Och de kan inte trollas bort genom högstämda hänvisningar till ”varje individs rätt till sjukvård” eller ”alla människors lika värde”. 

Men ändliga resurser talas det sällan om på andra politikområden. Partiernas vallöften och högtidstal utgår ofta från låtsasleken Allt till alla. Och deras lek övertygar mer än vad den borde göra därför att bristande välfärdsresurser sällan är så tydliga och akuta som ”Respiratorerna är slut!” eller ”Vi har inga fler intensivvårdssköterskor!” 

Ta integrationen och sociala problem i utanförskapsområdena. 

I november rapporterade SVT att hälften av barnen i Järva i Stockholm - varav många är födda i Sverige – talar så dålig svenska att de riskerar att inte klara skolan.   

Den typiska löfteskaskad som en sådan nyhet utlöser, låter så här: Vi lovar MER resurser till skolan, HÖGRE lärartäthet, BÄTTRE sfi åt de vuxna. 

Låter finfint, men lärare är ju ett bristyrke, finns det verkligen pedagoger nog? Så långt kommer diskussionen sällan. Men om frågan skulle ställas är svaret givet: Vi ska skapa FLER utbildningsplatser för lärare. 

Och så hoppas de att ingen påpekar att det är svårt att fylla de platser som redan finns. Så att låtsasleken kan fortsätta.

Fast de dör ju inte av det. Eller, det gör en del visst.

När det kommer till ungdomskriminalitet, levereras liknande löften: MER resurser till socialtjänsten, BÄTTRE elevhälsa, KORTARE köer till Bup. 

Och, om någon frågar, fler platser på högskolan eftersom det är brist på socionomer, kuratorer och psykologer. 

Ett skäl till personalbristen är att folk flyr. Det är för tungt för lärare, socialsekreterare och andra: barn faller mellan skyddsnätens uttänjda maskor, föräldrar misstror dem, skarpa åtgärder kan leda till hot.

Många välfärdskämpar har länge känt sig uppgivna och övergivna. Och många barn och unga har inte fått den språkträning, undervisning eller de sociala insatser som de hade behövt. 

Fast de dör ju inte av det. Eller, det gör en del visst, men sambandet mellan en skjuten pojke och bristande välfärds- och integrationsresurser är inte särskilt tydligt. 

Det är så pass otydligt att Jökenkvartetten och Vänsterpartiet ena dagen kan tala kraftfullt om att ”bryta segregationen” och andra dagen fila på en migrationspolitik, designad så att en stor andel migranter lär välja Sverige framför våra grannländer. Som gjort för en ökad integrationsskuld.

Finns det någon chans att de lär sig något av pandemin? Det vore resursslöseri att satsa pengar på det.