Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Svaga grupper måste ställas mot varandra

Svaga grupper ställs mot varandra – alltid. Det är inget att vara förvånad över.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Snart vräks föreningar för funktionshindrade från sin centrala plats i Piteå. Lokalerna ska göras om till bostäder för nyanlända. Det rapporterade SVT Norrbotten om i en uppmärksammad artikel i veckan.

Flytten till ett mindre centralt läge kan bli opraktisk och dyr för de funktionshindrade. Till lokalerna i stan har folk kunnat ta sig med permobiler, rollatorer eller apostlahästarna.

Nu kan färdtjänst bli enda möjligheten. Och den är inte gratis.

Handikapprörelsen protesterar och säger att kommunen ställer två grupper i samhället mot varandra. Men kommunchefen, Ylva Lundqvist, säger att det aldrig fanns någon sådan tanke. SVT sätter dock den konstaterande mellanrubriken: Ställer grupper mot varandra.

Alla inblandade verkar lite förvånade över konceptet "grupp ställs mot grupp". Frågan är varför.


Politik handlar om att fördela begränsade resurser. Då ställs grupper mot varandra. Om grupp X får mer, får grupp Y mindre. De som drabbas hårdast när resurser tryter är svaga grupper.

Det hörs på namnet: de har mycket större behov än vad de har egna resurser.

Det faktum att alla inte kan få allt borde vara en grundläggande sanning i det offentliga samtalet. I stället framställs det ofta som moraliskt högstående att strunta i verkligheten.

Som när statsminister Stefan Löfven utbrast att "det finns inga gränser" för hur många flyktingar Sverige snabbt kan ta emot.

Det finns alltid gränser. Det finns till och med gränser för hur mycket pengar och personal Sverige kan lägga på cancervård.

Sådant borde politiker vara mer ärliga med. Och kommunchefen i Piteå borde ha förklarat rakt upp och ner att bostäder nu måste prioriteras framför föreningslokaler.

Det är ju ganska självklart.


Det är inte bara politiker som undviker att tala om målkonflikter. På SvD Debatt kräver en grupp präster och diakoner att den nya migrationslagen skrotas och att människor utan asylskäl ska få stanna i Sverige.

"Vi har ett ansvar som medmänniskor", skriver de.

Samtidigt berättar P4 Göteborg om ett annat sorts ansvar. Det kommunala vårdbolaget Gryning har under hösten fått 30 procent fler förfrågningar från socialtjänsten om att hjälpa barn och andra som drabbats av hedersvåld.

Det är mycket som måste stämma för att barn i nöd ska få rätt hjälp. I de här fallen gör ofta skolan en orosanmälan. Socialtjänsten skickar barnen till Gryning där de får dygnet runt-stöd av personal med hög kompetens – för det är nu sorgen kan släppas fri.

En kvalificerad utredning görs. Om ett barn ska kunna flytta hem igen krävs helst en ny utredning för att säkerställa att föräldrarna har ändrat inställning, berättar Linda på Gryning. Hennes efternamn nämns inte av säkerhetsskäl.


Ju mer resurserna inom skola, socialtjänst och polis tänjs, desto fler hamnar i kläm. Skattehöjningar behövs och de hjälper, men kompetenta nyckelpersoner kan inte trollas fram. Bostäder kan inte trollas fram. Så är det bara. Och behövande grupper ställs mot varandra.

Att ignorera det är ingen dygd, inget tecken på godhet.

Allting har ett pris – inklusive verklighetsflykt.


Läs också:

Nationalstaten som vi glömde

Kvinnors frihet kräver välfärd


Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.