Ann-Charlotte Marteus

Stöd de begåvade och motverka segregationen

Målet i skolan måste vara att alla elever ska nå sin fulla potential. Men då måste man också acceptera att alla inte är lika till begåvning.
Foto: Colourbox / Colourbox

Det är ett svek när begåvade elever inte får tillräckliga utmaningar i skolan. Men det är ännu värre när hela klasser blir bestulna på stimulerande undervisning.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bryr sig den svenska skolan för lite om de begåvade elevernas behov av att känna sig utmanade och stimulerade? Det hävdar Åsa Melander, som i dagarna kommer ut med boken ”Skola och begåvning. Intervjuer 1995–2020”. Hon doktorerar på samma tema.

För att råda bot på detta anser hon bland annat att begåvade barn borde flyttas till högre årskurser oftare. Det är möjligt men inte vanligt, vilket väl knappast är förvånande. 

Tonvikten, när skolan debatteras, ligger ofta på trygghet, psykisk hälsa och social fostran, sällan på intellektuell briljans.

Ordet begåvad finns överhuvudtaget inte i Jan Björklunds läroplan från 2011 och intellektuell nämns en gång. I 1962 års läroplan, däremot, förekommer begåvning i 7 fall och intellektuell i 22. 

Det gör undervisningen mer individualiserad, skriver läroplansfäderna. Individualisering var ett mål redan då.

Ett annat av Åsa Melanders förslag är mer ”nivågruppering”, alltså indelning av klassen under vissa lektioner eller moment. Och, nej, det missgynnar inte alls de svagare eleverna, skriver hon på DN Debatt. Bara man har höga förväntningar i alla grupper blir det utvecklande för alla. 

Nivågruppering – som används i en del skolor – är old school: Läroplanen från 1962 förordar uppdelning av eleverna efter arbetstakt och färdighetsnivå. Det gör undervisningen mer individualiserad, skriver läroplansfäderna. Individualisering var ett mål redan då.

Men aldrig har väl individens rätt varit större än under 2000-talet. Varje elev har rätt till den specialdesignade undervisning som passar henne bäst. Så då borde väl de begåvade också få det lilla extra de behöver?

En skola som ser de begåvade skulle i så fall motverka segregationen.

Jo, det får en del, och fler i dag än på 90-talet, enligt de forna elever som Melander har intervjuat. Men det kan också vara så illa att majoriteten i en klass inte får vettig undervisning. Den omhuldade inkluderingstanken leder i värsta fall till att elever som inte passar i en vanlig helklass stör alla andra. 

Och så var det betygssystemet, det bisarra: Numera kan man få underkänt, F, i betyg – men det ska ingen behöva få! När Skolinspektionen får nys om ett F vässar inspektörerna sina rödpennor som aldrig förr. Skolan har misslyckats med sitt uppdrag, att se till så att alla når kunskapsmålen. Det är oacceptabelt.

Konsekvenserna kan bli att lärare lägger ribban för lågt för alla i klassen, utom för den elev som måste baxas till ett godkänt E. Och dessa olycksaliga barn, som väl inser att de är bromsklossar, kanske inte ens är skapta så att de kan nå ett E, någonsin.

Hjärnorna bakom kunskapsmålen försäkrade sig nämligen inte om att deras mål låg på en nivå som även svagt normalbegåvade elever kan nå. 

Alla barn har rätt att nå sin fulla potential i skolan, oavsett begåvning. Men det förutsätter att alla inom skolan erkänner att det finns begåvningsskillnader, som varken är huggna i sten eller möjliga att helt trolla bort.

Ett sätt att institutionalisera den insikten är att återgå till de relativa betygen, 1-5. Då slipper man det fördummande F:et och befäster att alla är normala, fast inte lika.

Åsa Melander, som arbetat som skolutvecklingschef i Hackney, London, har ett intressant argument för mer fokus på begåvade elever: Om föräldrar känner att deras barn får den intellektuella föda de behöver i sin vanliga förortsskola ökar chansen att barnet blir kvar och inte flyttas till en toppskola. 

En skola som ser de begåvade skulle i så fall motverka segregationen. Alla vinner.