Ann-Charlotte Marteus
Regeringen och Folkhälsomyndigheten hade inget annat val än att sjösätta den numera världsberömda, frivilliga svenska coronastrategin, skriver statsvetarnestorn Olof Petersson på DN Debatt. Smittskyddslagen från 2004 tvingade dem.
Hur sant det är, det vill säga hur mycket svängrum Löfven och FHM egentligen har, kan inte jag bedöma. Men utredningen från 1999, som låg till grund för den nya lagen, är sannerligen fascinerande läsning, med en värld av lockdowns och karantänböter som fond.
Det är den enskilda, smittade människans välfärd som står i centrum för utredningens omsorger. Utredaren erkänner att syftet med ett smittskydd ju visserligen är att ”skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar och inte primärt att vårda den enskilde som drabbas av en sjukdom”. Men - det är ändå för den enskilda som hjärtat klappar.
Det är för hennes skull som ”smittskyddsarbetet måste vara förankrat i en humanistisk människosyn” och beakta den enskildas värdighet och självbestämmanderätt. Då använder man inte tvång och hot utan dialog och stöd.
Hiv fick en stigmatiserande särställning bland smittsamma sjukdomar och de så kallade bastuklubbarna förbjöds.
Vem är då denna enskilda? Ja, inte handlar det om skidåkande Stockholmsjävlar som åker till Åre och smittar hederligt folk. Inte heller om tanklösa tonåringar som demonstrerar i superspridarnas tid.
Nej, den enskilda smittbärare som utredaren hade på näthinnan 1999 var den hiv-positiva. Och då förstår man med ens utredningens fokus på humanism, jämlikhet och tolerans.
Sverige vidtog ju drakoniska åtgärder under 1980-talets homofobt förgiftade aidspanik. Hiv fick en stigmatiserande särställning bland smittsamma sjukdomar och de så kallade bastuklubbarna förbjöds, utan några belägg för att de var smittdrivande.
1999 hade eftertankens kranka blekhet uppenbarligen satt in. Utredaren hade kartlagt vilka som tvångsisolerats med stöd av den gamla smittskyddslagen: Det handlade nästan uteslutande om hiv-positiva, och huvudsakligen om ”socialt utsatta människor, såsom narkotikamissbrukare eller människor med psykisk störning, och om människor av utländsk härkomst.”
Det var den byken man ville tvätta.
De har alltså rätt att - utan uppsåt, förstås - gå runt och smitta andra.
Den smittskyddslag som 2004 klubbades av riksdagen fick nog vassare tänder än utredaren avsåg; möjligheter till tvångsåtgärder saknas inte. Men frivillighet är grundtemat.
Och första paragrafen i avsnittet ”Allmänna riktlinjer för smittskyddet” är i princip lyft direkt från utredningen: ”Smittskyddsåtgärder skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt. Åtgärderna skall vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet.”
Ordet som ska in på lodrätt fem, åtta bokstäver, är alltså inte ”lockdown”.
Olof Petersson menar att den nya smittskyddslagen innebar att staten bytte människosyn. I stället för att vara ett objekt för statliga åtgärder blev medborgaren ett subjekt som anförtros ansvar och eget omdöme.
Man kan också säga att den verkar mycket svensk. Den enskildes rätt och integritet står i centrum, följderna på kollektiv nivå kommer lite i andra hand. Ett exempel på det fenomenet, som har aktualiserats under pandemin, rör dementa. De får inte stängas in av integritetsskäl, ens om de är covidsmittade. De har alltså rätt att - utan uppsåt, förstås - gå runt och smitta andra.
Balans är inte en svensk paradgren.