Ann-Charlotte Marteus
På radion berättar en pappa att han inte får tillräckligt med stöd för att klara vården av dottern, som har ADHD. "Det är ekonomin som styr", säger han. "Så ska det inte vara."
Riksrevisionen ger honom rätt: Regeringen har ändrat i socialtjänstlagen och lovat anhöriga i hans situation individualiserad och flexibel hjälp. Men den hjälpen klarar många kommuner inte av att ge.
Medan jag lyssnar på den olycklige fadern ser jag plötsligt för mig hur framtida svenskar kommer att lyssna på det gamla radioklippet och tänka: "Vilka välfärdsambitioner de ändå hade på 10-talet. Vilka goda tider det måste ha varit!"
För tänk om välfärdslandet Sverige har sett sina bästa dagar.
20 procent av de sökande till KTH i höstas, klarade inte grundskolematten. Grundskolematten! De hade alltså lyckats passera grundskola och gymnasium utan att fatta något. Vilket antyder att gymnasierna är minst lika nedgångna som den omdebatterade grundskolan.
Hälften av de svenska 15-åringar som gjorde Pisaprovet fattade inte att 1,783 är mindre än 1,82. Var tredje kille kan inte läsa innantill. Vad blir följderna, vid sidan av tragedin att många av dessa unga lär bli oanställningsbara?
Enligt bland annat en studie, upplagd av skolforskaren Jonas Vlachos på Ekonomistas.se, finns det ett starkt samband mellan ett lands ekonomiska tillväxt och resultaten på internationella kunskapsprov som Pisa och Timms. Länder som klarar proven bra, går ekonomiskt bra.
Mycket talar för att kunskapsproduktion ger tillväxt.
Sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utbildningslängd är däremot inte starkt. Svenskt utbildningsväsen kan alltså sockra betyg och pressa horder av studenter genom högre utbildningar - om utbildningarna är skrala är det mest ett slöseri med CSN-kuvert.
Inser vi hur oroade vi borde vara? Jag undrar det. Jag undrar om vi inte tror, lite till mans, att världsberömt välstånd är svenskens arvedel.
God tillväxt är förvisso inte allt. Och även om den gemensamma kakan är liten kan vi förstås vara solidariska. Men vår samlade rikedom bestämmer i hög grad hur god omsorg vi kan ge de små, gamla och sjuka. Ekonomin styr, så är det bara. Vackra intentioner och stolta brandtal räcker inte.
Förhoppningsvis har Jan Björklund rätt: Snart vänder det för skolan. Men det är inte så lätt att tro.
När staten erbjöd ett mattelyft för lärare var bara hälften av kommunerna, och en fjärdedel av friskolorna, intresserade. Kan den decentraliserade svenska skolan styras alls?
Skolpengstörstande skolledningar tvingar lärarna att sätta glädjebetyg. Kan lärare verkligen bli ett statusyrke igen?
Föräldrar har itutats att skolan är en serviceinrättning som ska foga sig efter familjens behov och önskningar. Kan de fås att i stället lära barnen att ta skolan på allvar, respektera läraren, anstränga sig och vara uthålliga?
Så fort Pisas skolexpert hade förklarat att vi inte bör satsa främst på mindre klasser, utan på lärarna, kastade sig båda blocken ut och lovade mindre klasser. När ska Sverige få politiker som, bortom ideologi och populism, orkar slåss för en högklassig skola för alla?
Att Sverige skulle vara på väg mot undergången är att ta till, förstås. Men det stora problemet är inte alarmism utan bristande krisinsikt.