Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Ska vi bara titta på medan städerna dör nätdöden?

Tomma butikslokaler i centrala Kristianstad, december 2018. Foto: JENS CHRISTIAN / KVÄLLSPOSTEN/EXPRESSEN
Jim Carrey som Truman Burbank, som utan att veta det lever i en realitysåpa, omgiven av statister och skådespelare. Foto: FOTO: PARAMOUNT/TV4 / TV4
Eddie Izzard, gudabenådad komiker & självutnämnd "action transvestite".

Vi kanske kan anställa kommunala statister som ersätter det naturliga folklivet när städerna dör? Någon som har en plan?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den brittiska komikern Eddie Izzard har berättat om hur han reagerade på prinsessan Dianas död. Han kände ingen sorg utan snarare ett vagt missnöje. Som om han suttit och slökollat på en halvtrist evighetssåpa och någon plötsligt hade stängt av teven, mitt i ett avsnitt: "But wait, I was... I was watching that..."

Nyligen stängde en Seven Eleven-butik i mina kvarter i centrala Stockholm. Jag handlade aldrig där, men blev ändå missnöjd när lamporna en dag var släckta, skylten borta och fönstren täckta med papp. 

"Men vänta här, den där butiken ingick faktiskt i min gatubild..." 

Att just Seven Eleven, en tidig symbol för det moderna, dygnet runt-öppna Stockholm, bommar igen är ett tecken i tiden. För i e-handelns era stängs staden ner. Butiker i grannskapet går i stöpet och får nya ägare i allt raskare takt: en delikatessaffär blir en herrekipering blir en kuriosashop blir ett italienskt fik. Varje ny ägare har ett lite tydligare drag av Dead Man Walking än sin föregångare.

Idén att öppna ett fik är i och för sig god; en ångande kopp kaffe i bulldoftsatmosfär kan inte den smarta telefonen leverera på stående fot. Men vår gata är ju redan är full med kakhak. Om det här fiket inte bär sig kan man ana var det slutar: med ännu ett själsdödande mäklarkontor.

Butiksdöden kan urholka tilliten

Näthandeln kryper som en farsot över städerna och tömmer dem på liv. Butiker dör. Men inte bara butiker. 

Allt fler varor och tjänster kan beställas hem till dörren, som julgranar, med eller utan fot. Det är ingen vild gissning att granförsäljningen på gator och torg kommer att minska eller helt upphöra. Så går vi miste om trädens parfym, känslan av högtid, den pratglade försäljaren som yxar till stammen, de uppspelta barnen och de vuxna med sina tappra försök att bära hem julträdet med en smula värdighet i behåll.  

En bit av julstöket, en träffpunkt, går förlorad. 

Tillit - socialt kapital - byggs när människor stöter på varandra, deltar i ritualer och kanske rentav byter ett ord eller en blick med varandra. 

Ju fler ärenden människor väljer att uträtta på nätet och ju fler varor vi ber att få hemskickade, desto mindre riskerar våra cirklar att bli, både geografiskt och socialt. Segregationen förstärks när alla har färre praktiska skäl att lämna sitt revir. 

Den döende staden och otryggheten

Det egna området kan också komma att kännas mindre tryggt, allteftersom butiker slår igen och människor drar ner på sina ärenden. Det blir tommare på gatorna och dunklare när upplysta skyltar och affärsfönster försvinner. 

Kvinnor som drar sig för att gå ute ensamma efter mörkrets inbrott kan bli ännu mer försiktiga.  

Den avsomnande staden är en allmänningens tragedi: alla vill ha en levande stad men varje enskild person vinner tid och pengar på att näthandla varor och tjänster. 

Vad ska vi göra för att hålla liv i folklivet? Skapa en Truman Show-värld med betalda statister som knallar runt på Ica och Åhléns, flanerar i kontorstäta områden och stödköper granar av andra statister? 

En mindre galen idé är kanske att bygga städer som, så långt det är möjligt, inbjuder till promenader och rörelse, marknader och spel, barnlek och allsång. Staden som nöjespark mer än som shoppinggalleria. 

Eller nåt.

Att bara sitta och slökolla medan kontorsöknarna breder ut sig framstår som det sämsta alternativet av alla. 

Läs också:

Demokratin drunknar i ett hav av emojis