Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Ska S bli KD på steroider?

Det kan bli VM i vårdpopulism i den kommande valrörelsen. Bevare oss för det.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Med tanke på hur utopiskt lagda de rödgröna småpartierna är, hoppas man ju att Socialdemokraterna ska ankra drömskutan med en liten dos politisk realism vid ett maktskifte.

Det kan vara att hoppas på för mycket.

På tisdagens DN Debatt lovade Stefan Löfven och en lång rad S-märkta landstingspolitiker guld och gröna skogar inom sjukvården. "Dagens vårdgaranti är otillräcklig", fick vi veta. Socialdemokraterna vill införa "vårdkontrakt" mellan patienten och sjukvården. Kontraktet ska vara lika individuellt som omfattande och samrådande.

Ett kontrakt - som är vassare än en garanti. Det måste väl rimligen innebära att sjukvården får böta om kontraktet bryts? Annars är det ju inte värt datorprogrammet det är formulerat i.

Ska vi börja göra som i USA - stämma livet ur varandra?

Det låter inte så svenskt. Det låter i synnerhet inte socialdemokratiskt. Historiskt sett har Socialdemokraterna varit skeptiska till vårdgarantin. Den infördes av de borgerliga och togs bort av S-regeringen 1997.

Det var innan triangeln blev politikens främsta instrument.

Nu försöker S i stället out-alliansa alliansen vad gäller garantier och köbekämpning. Och det magiska vårdkontraktet är inte ens det mest ögonbrynshöjande förslaget. Löfven & Co lovar att öka tillgängligheten och på sikt göra sjukvården "helt köfri".

Helt köfri? Okej. Det måste för det första innebära att man tänker prioritera allt. Vilket betyder att man inte prioriterar någonting. Vårtkön blir lika viktig som cancerkön. Det blir vård efter efterfrågan, inte efter behov.

Inget fel på den modellen, förutsatt att man har oändligt med pengar - och personal. Men så brukar det ju inte vara. Och så lär det knappast bli i den seniortäta framtiden.

För det andra kan man misstänka att vårdköer fungerar lite som bilköer: Om man bygger fler vägar för att bli av med bilköer leder det i regel till mer bilåkande. Och snart är köerna tillbaka.

Om människor vet att det är fritt fram i vården, att det bara är att infinna sig för att få snabb service, kan man med fog misstänka att människor börjar infinna sig så att det står härliga till. Varför ha första hjälpen-grejer i badrumsskåpet när det bara är att titta in på närmsta vårdenhet och få skärsåret i fingret fixat? Varför inte gå och visa upp den där lilla pricken på armen som man har haft i två dagar - det skulle ju kunna vara cancer? Och varför inte åka in med småttingen så fort hon hostar i stället för att sitta hemma och oroa sig som en annan u-landsmänska?

Den svenska, fantastiska sjukvården kommer alltid att ha begränsade resurser. Det måste politiker våga säga. Och den måste prioritera - prioritera de allvarligt sjuka, de multisjuka och kronikerna. De som är för svaga eller för få för att klaga.

 

I Maciej Zarembas bok "Patientens pris" berättar en läkare vad som hände när ett sjukhus beslutade att det skulle vara max fyra timmars väntan på akuten. Då kallades specialistläkare ner från avdelningarna - för att serva folk med ont i halsen. Samtidigt låg svårt sjuka på avdelningarna och väntade på doktorn.

Ett politiskt landskap där politikerna tävlar i sjukvårdspopulism är inget friskhetstecken. Det är ett fattigdomstecken i alla avseenden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!