Ann-Charlotte Marteus
Stefan Löfven är ju ingen sorglös galosch, direkt, men ibland har en ogrumlad glädje kunnat skönjas i hans blick. Som när han talat om vikten av att uppfylla Centerns mellanvalsmanifest, Januariavtalet.
Avtal ska hållas, pacta sunt servanda, har S-ledaren citerat, njutningsfullt.
Denna galanta kompromissvilja in i kaklet antas vara ett arv från tiden som fackordförande. Kanske är det också ett personlighetsdrag. Hursomhelst har Centern (och MP) kunnat tacka och ta emot.
Nästa troliga S-ledare, Magdalena Andersson, förväntas ha hårdare nypor. Inget konstigt med det; tvärtom. Konflikt är politikens naturliga element; partierna slåss ju om makt och möjlighet att realisera sitt samhällsideal.
I debatter och valrörelser söker partierna medvetet konflikt. Och med rätt konflikt kan man dominera, sätta agendan och håva in röster, påpekar Irene Wennemo i sin läsvärda bok ”Politik på riktigt”.
Den klassiska svenska konflikten – Socialdemokraternas välfärdslöften mot ”högerns” skattesänkarvilja – har tjänat S ypperligt. Liksom Moderaterna.
Deras fajt har varit huvudshowen inför valet, småpartierna har mer agerat förband.
S vill för övrigt inte, i sak, gå i stenhård polemik med hårdare tag-klubben.
Men i senaste valet uteblev magin, påminner Wennemo. S klarade sig bättre än många europeiska systerpartier men 28 procent var ett historiskt bottennapp. Och SD såg länge ut att bli näst störst i riksdagen.
Så hur ska (S)lipstenen dras inför nästa val? Välfärdslöften blir det, förstås, och utfästelser om sådant som generösa socialförsäkringar. Men bistra varningar för M:s skattepolitik kan bli något av en pedagogisk utmaning, med tanke på att regeringen Löfven själv har sänkt skatter.
Och Löfvens påståenden om att alliansens skattesänkningar kan förklara skjutningar, sprängningar och ungdomsrån i dag, har inte landat särskilt väl, utom bland de komiskt sinnade.
De stora frågorna, brott, straff och migration, är inte rätt konfliktmylla för S. Det är M:s och SD:s hemmaplan, och S vill för övrigt inte, i sak, gå i stenhård polemik med hårdare tag-klubben.
Men för S lurar faran att framstå som svepande och alarmistiskt.
Men det finns en genväg längs en, till synes, klockren konfliktlinje: demokrati mot ”fascism”. Den bataljen fördes redan i förra valet – ”Det här är ett värderingsval”, mässade Annie Lööf – och den blossar ständigt upp i sociala medier. Fast numera med twisten att även Moderaterna, vid sidan av SD, utpekas som ett hot mot demokratin.
Ur en aspekt framstår detta som en bättre konflikt för S än välfärd/skatter. M ville ju spela rollen av skattesänkare och argumenterade gärna för det. Men hur bemöter man anklagelser om att vara ett framtida demokratihot?
Men för S lurar faran att framstå som svepande och alarmistiskt. Det har redan hänt på Twitter. Och mer än en statsvetare har varnat för farorna när partier lättvindigt börjar anklaga varandra för att äventyra demokratin.
Det finns självklart mycket goda skäl att varna för SD:s mörkersidor, och att pressa Moderaterna på dess röda linjer gentemot Åkesson. Det bör S göra.
Men om partiföreträdare börjar dra ”Fascism!/Precis-som-i-Ungern!”-kortet, yvigt och oprecist, i stället för att bemöta sina motståndare i sak, kan det slå tillbaka.
Det politiska samtalet skulle definitivt fördummas – i ett läge då väljarnas förtroende för politikerna redan är lågt.
Det vore inte ett dugg bra för demokratin.