Ann-Charlotte Marteus
Människor vill helst att ett stort problem ska ha en enkel förklaring och en redig lösning. Ta problemet med svenska IS-krigare. Patenterad svensk förklaring: utanförskap. Självklar lösning: mindre klyftor.
Riktigt så enkelt är det inte. Alla svenska jihadister är inte isolerade grabbar som misslyckats i plugget; om detta skriver Diamant Salihu i onsdagens Expressen.
Det finns ingen enkel förklaring, utan flera. Och som skrivande debattör undrar jag hur det offentliga samtalet i Sverige påverkar de unga svenskar som tar steget till krig, terror och död.
I krönikor, debattartiklar och inlägg i sociala medier utgjuter sig folk gärna över den vita skurkens skuld. Svenskar är rasister, kolonialister, fascister. I solidaritetens - och, paradoxalt nog, i storhetsvansinnets - namn är allt fattigt, orättvist och krigiskt i världen ytterst vårt fel.
Skulden för helgens katastrof i Medelhavet har av många lagts på Sverige och Europa. Som om detta var en enkel fråga. Som om det är ren ondska som gör att vi inte har fått smuggeltrafik och migranttragedier att upphöra. Som om det inte var de hänsynslösa smugglarnas fel att just flyktingbåtar - överfulla, rangliga, livsfarliga - kapsejsar.
Den här veckans svartsynta tongångar är en variant av den känslostorm som regerade under supervalåret 2014, då rasism, islamofobi och nazism framställdes som allt uppslukande svenska farsoter.
Skribenter får varm respons när de skriver i den här genren. Men hur påverkas unge Omar eller Jonas som kollar på IS-filmer och börjar leka med tanken på att resa?
Jag kan ha enastående fel, men jag tänker mig att det är lättare att resa ju mer ens hemland och västvärlden demoniseras. Är Omar överdrivet alienerad, kanske han frågar sig. Nej, för tusan, röster i de finaste av svenska medier ger honom ju helt rätt: väst är ont.
Utan att hemfalla åt SD-tossigt skönmålande, borde svenskar faktiskt stå upp bättre för Team Sverige och Team Väst. Sverige är jämförelsevis en enastående anständig och välfungerande avkrok; ett tolerant, öppet land med värderingar värda att kämpa för.
USA har färre IS-krigare än Europa. Det kan förstås bero på avståndet, men tänk om den bräkande, men mångkulturellt inkluderande patriotismen faktiskt fungerar som motkraft för unga amerikaner?
Om Omar i Angered hör våldsglorifierande, fundamentalistiska röster i ena örat, borde hans hemland stå och vråla i det andra: Nu lyssnar du! Din bästa chans till ett bra liv är här, så sluta lyssna på de där dumheterna!
Visst, det vore bättre om Sverige kunde backa upp sådant tal med en mindre kass integrationspolitik, men nu är det som det är. Och om svenskar på ett mer oneurotiskt sätt kunde stå upp för att Sverige är ett bra land, inte ett kallhjärtat, rasistisk rövhål, skulle arbetet för att motarbeta jihadism kanske inte vara så uselt som det är.
De ansvariga kanske inte skulle tassa runt frågan i skräckslagna filttofflor, rädda att betraktas som islamofoba om de kritiserar halshuggningar. De skulle kanske inte lamslås av självutplånande "här står fakta mot fakta"-relativism, som de ses göra i onsdagens Uppdrag Granskning.
Vissa frågor är faktiskt svartvita.
Läs också:
Mona Sahlin har rätt om IS och moskéerna
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.