Ann-Charlotte Marteus
Nu har visst svenska politiker varit naiva igen.
SVT Nyheter har gjort flera reportage om den stora bristen på äldreboenden i många kommuner. På 13 år försvann var fjärde plats. Följden av detta blir stort lidande för svaga och sjuka som egentligen inte klarar av att bo hemma längre.
Till SVT säger Norrköpings kommunalråd, Lars Stjernkvist (S), att neddragningen av äldreboendena gick för långt: "Vi hade en övertro på vilket stöd och hjälp vi kan ge i hemmet."
Det var naivt. Och lomhört. Det har larmats ganska bra om både äldreboom och äldreboendebrist i åratal.
Självklart har politikernas vägval en ekonomisk förklaring. Äldreboenden är mycket dyra. Politiker har trott och hört vad de har velat tro och höra, givet budgetläget. Dock; det är inte alltid kommunpolitikers fel när äldreboenden läggs ner. Jag skrev 2006 om äldreboendet Villa Vesta i Stockholm. En vacker gammal villa, men länsstyrelsen protesterade: standarden var inte god nog. Det saknades pentryn och toa på varje rum, rummen var för små och två personer delade rum.
Tio år senare befinner sig många kommuner i ett svårt läge. En åldrande befolkning, stor invandring och personalbrist gör att den ekonomiska framtiden ser mörk ut, enligt SKL:s prognoser. Samtidigt måste äldreboendena bli fler.
Sverige är inget nybyggarland. Det är ett nejbyggarland. Det tar tid och det är dyrt att bygga. Mot den bakgrunden borde inte befintliga äldreboenden läggas ner bara för att de inte uppfyller alla formella krav. Om de äldre på boendet mår bra och om personalen är nöjd med arbetsförhållandena, låt verksamheten köra på.
Standarden för ny- och ombyggnation av äldreboenden borde också sänkas. Jag är knappast den enda som har jobbat på en avdelning där alla lägenheter har haft kök och balkong, enligt direktiven - men där inte en enda patient är frisk nog att laga mat eller gå ut ensam på balkongen.
Ändra reglerna om kök och balkong. Satsa på gemensamhetsutrymmen i stället.
Vi borde också göra upp med "eget rum"-doktrinen. Alla rum behöver inte vara enkelrum. Om en äldre människa vill lämna sitt hem just för att det känns ensamt och otryggt, kan ett dubbelrum vara guld värt. Brister i äldreomsorgen orsakar framför allt lidande för den äldre själv. Men den leder också till andra problem.
Anhöriga måste rycka in oftare när hemtjänsten inte förslår. Så vill inte de äldre ha det.
Och den svenska modellen bygger på att kvinnor förvärvsarbetar. Det är inte meningen att de ska tvingas gå ner i arbetstid - eller bli utbrända - för att de måste vårda sina föräldrar eller mormor och farmor.
Dessutom lider personalen i hemtjänsten när de ser sina äldre fara illa av att bo kvar hemma. Sådant obehag ökar risken att de slutar eller går in i väggen.
Samma sak med biståndshandläggare och sjukvårdspersonal, som motvilligt tvingas skicka hem "färdigutredda", svårt multisjuka eller dementa, till en tom lägenhet.
Och när ohälsa och personalomsättning/personalbrist ökar, stiger kostnaderna medan kvaliteten i vården och omsorgen sjunker.
Äldreboendena måste bli fler. Det är en äldrefråga, en kvinnofråga och för välfärden något en ödesfråga.