Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Sällan har ett medvetet missförstånd varit så övertydligt

I onsdags skrev Malin Ullgren i en krönika på DN Kultur att debattörer nu måste "sluta bidra till vanföreställningar om åsiktskorridorer och elitens förtigande av sanningen". Ty sådant kan gynna högerextremister och andra mörkermän.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag svarade att jag förvisso också oroas av rasisters möjligheter att profitera på debatten, men att fler tabun inte är någon lösning.

Jag sökte även motbevisa Ullgrens påstående om "vanföreställningar" genom att hänvisa till bland annat Erik Fichtelius och två av Ullgrens egna kolleger, som på olika sätt vittnat om hur känsliga ämnen har undvikits.


Nu har Malin Ullgren svarat på mitt inlägg - på ett högst besynnerligt sätt. Hon kastar sig nämligen raskt över vad jag INTE skrev: "inte med ett enda ord nämner hon högerextremisternas mobilisering och gatuvåld i helgen."

Det stämmer att jag valde en vinkel och renodlade den. Helgens vidrigheter hade Expressens ledarsida mycket kraftfullt markerat mot redan på söndagen. ("Slå till hårt mot rasistmobbarna.")

Men Malin Ullgren fantiserade ihop en slutsats: "Sällan har väl en hastigt övergiven humanism till förmån för ett fullständigt tidsfärgat populistiskt budskap gestaltat sig lika övertydligt."

Det är en lika vettlös som skamlös (och stilistiskt tveksam) slutsats.

Det är som om jag skulle ha replikerat mot Ullgren: "Inte med ett ord nämner Malin Ullgren den hedersmordsproblematik som jag tog upp i min text. Sällan har väl en svensk journalist så hånfullt spottat på de gravar där Sveriges mördade döttrar vilar."


Ullgren påpekar också att det "dagligen fattas komplicerade beslut på alla nyhetsredaktioner" och att det är ett "grannlaga bedömningsarbete". Sedan låtsas hon som att jag inte håller med om det.

Fast det gör jag ju. Det finns inte mycket till facit, i hög grad handlar det om omdöme och balans.

Just därför fruktar jag att en bred ovilja att ta i vissa frågeställningar och samhällsproblem, av rädsla för att underblåsa rasism, kan leda till en rekyl där man tappar balansen åt det motsatta, verkligt obehagliga, hållet.

Om detta skriver jag i min krönika. Det var väl därför Ullgren missade det.