Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Rikta inte ilskan mot polisen, Svensson

Sverige har skrämmande stora problem med brottslighet. Det blir inte bättre om allmänhetens ilska riktas mot polisen snarare än mot de kriminella.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

När den våldsamma brottsligheten sipprar in i medelklassens vardag, blir effekten lätt surrealistisk. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"Det är så jävla oempatiskt att skjuta utanför en förskola klockan halv nio på morgonen!" utbrast en kvinna i SVT:s nyheter förra veckan. 

Eftersom hon talade om ett iskallt mord - en man sköts i huvudet med flera skott - lät begreppet "oempatisk" en smula malplacerat. Lite som att anklaga en kannibal för dåligt bordsskick. 

Och frågan infann sig var någonstans en empatisk mördare lämpligen bör skjuta. Är det bättre om det mördas i ett kvarter som har klassats som särskilt utsatt av Polisen?

Nå, kvinnan var uppenbart chockad och då kan man uttrycka sig konstigt. Men det finns ändå något sällsamt, halvt verklighetsfrånvänt i den svenska attityden till våldsbrottslighet. 

Det draget slog ut i full blom i en artikel i söndagens DN. 

Beväpnad polis på bussen

Rubriken lydde: "Polisinsats mot rånare chockade skolbarn". Huvudpersoner var två tioåriga flickor som hade tagit bussen hem från skolan då den stoppades av polis. En av dem, civilklädd, klev ombord med draget vapen och skrek att alla skulle lägga sig på golvet. 

Ett gäng killar som misstänktes för ett väpnat rån mot en ung person fanns nämligen på bussen.

Flickorna blev chockade och grät hela kvällen, säger föräldrarna till DN. Det är förjäkligt och oändligt lätt att förstå. De märkliga reaktionerna står vuxenvärlden för. 

Föräldrarna tycker att polisen ingrep på fel sätt. De borde ha gjort det mindre skrämmande. Och efteråt borde de ha frågat flickorna hur de mådde.

DN kräver svar av polisen. Var det verkligen nödvändigt att ta i så där mot unga rånare? Ja, svarar Andreas Lindberg vid polisen i Skärholmen. Killarna var enligt uppgift beväpnade och "målsäganden var väldigt utsatt vid rånet". Att de var unga spelar ingen roll. "Då gör man en försiktighetsbedömning."

DN-reportern frågar också om polisen har någon praxis när det gäller att ta hand om uppskakade vittnen. Lindberg erkänner att några sådana rutiner inte finns, utom när det gäller brottsoffer.

Ett exempel på de stigande förväntningarnas missnöje, så gott som något.

Polisens tunna blå linje

Polisbristen är katastrofal och avhoppen från yrket många; polisfacket oroar sig för att den tunna blå linjen faktiskt inte ska hålla. Bemanningen och uppklarningsprocenten är i vissa fall så usel att man kan tala om laglöst land. 

När polisen då äntligen griper misstänkta rånare, efter en våg av personrån, framställs det som ett problem. För att det inte gjordes på ett lugnt sätt. För att poliserna tydligen fokuserade på sitt polisjobb, och på säkerhet, i stället för att veckla ut sig till några sorts välfärdstransformers: väktare, dialogpolis, terapeut och sköterska i ett.

Det är förstås kanon om polisen kan trösta ett ledset barn, men det kan inte krävas. Sådant får vi i civilsamhället lösa. Det fanns ju vuxna på bussen. 

Polisen kan inte heller ledas av principen att deras ingripanden inte får uppröra den etablerade medelklassen.

Sverige har stora problem med brottslighet. Det blir inte bättre av att allmänhetens ilska riktas mot polisen snarare än mot de kriminella. Javisst gör polisen misstag; man måste ibland fatta snabba beslut under press med knaper information. Människor kommer att hamna i kläm. Så är det. 

Alternativet, att polisen inte gör sitt brottsbekämpande jobb, är betydligt värre. 

Läs också:

Högskolepoäng löser inte polisbristen