Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Respekt för bildning viktigare än kepslag

Lär sig svenska elever för lite för att det är rörigt i klassrummen? Eller är det rörigt i klassrummen för att eleverna lär sig för lite?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När PISA frågade svenska elever hur man blir duktig på matte, blev svaren: Man måste ha talang. Och en bra lärare. Och en bra lärobok.

 

Vad får man för svar om man frågar elever i Shanghai eller Sydkorea? Jo, berättade OECD:s PISA-chef, Andreas Schleicher, under gårdagens hearing i Riksdagen: 9 av 10 asiatiska elever svarar: "Det hänger på mig. Om jag anstränger mig kan jag lyckas."

När det går dåligt för svenska elever skyller de ifrån sig: "Jag hade otur", "Min lärare är dålig". Inte konstigt att de är stressade. Om de tror att de inte kan påverka sina resultat själva, utan att allt hänger på yttre faktorer, måste ju grundtonen bli frustration. Och besvikelse.

Asiastiska elever får lära sig självdisciplin. Läraren kräver ansträngning och det betalar sig. Eleverna är i lägre grad offer för sin klassbakgrund än svenska barn.

Det här är ingen kulturell skillnad, underströk Schleicher. Inget mysko buddho-kamikaze-jox, alltså. Man har bara fattat, i Shanghai med omnejd, att det är bra att ställa höga krav på alla elever. Och att lära dem ämnen på djupet. I matte: lära dem att förstå själva begreppen.

 

I Sverige kör man tillämpad, praktisk vardagsmatte. Man lär inte ut begreppens innebörd och magi. Vilket leder till att svenska barn blir medelmåttans fångar.

"Ni har gått miste om en hel elit", sade Andreas Schleicher. Det är en katastrof. Dagens utbildningsnivå påverkar morgondagens välstånd.

Vi bör ha panik. Ändå måste vi agera med eftertanke. Gör Jan Björklund det, när han kommer med ett nytt förslag i veckan? Man kan lätt misstänka att han skjuter från höften, jagad av en opposition som är mer inställd på att vinna valet än att rädda skolan.

Svenska folket - och Socialdemokraterna - vill ha mindre klasser i skolan. Men det är att kasta pengar i sjön, enligt PISA. Resurserna bör satsas på lärarna, ty de är framgångens nyckel.

 

De bästa huvudena i landet ska vilja bli lärare. Då måste lönerna upp, ordentligt, för de skickliga. Men pengar är inte allt. Om lärarna är stressade, pappersöverhopade och saknar inflytande över sitt arbete kommer inga lönelyft i världen att göra yrket attraktivt.

Svenska föräldrar får IG av PISA. I inget annat land känner sig rektorer så pressade av krävande föräldrar som i Sverige. Föräldrarna vill ha. Men de bidrar inte på det sätt de måste om resultaten ska förbättras.

Föräldrar behöver inte lägga ner en massa tid, enligt PISA:s rön. Men de måste inpränta i sina barn att kunskap och bildning är viktigt, inpränta vikten av ansträngning. Fråga varje dag: "Hur var det i skolan? Vad lärde du dig i dag?"

Om föräldrar tar skolan på allvar och ger barnen respekt för lärdom, om barnen lär sig självdisciplin och om lärarna kan sitt ämne, fortbildas ständigt och får hjälp med administrationen, då skulle vi få skolan att fungera.

 

Då skulle vi inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.

En bra skola är enhetlig; alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?