Ann-Charlotte Marteus

Politiker som förtrollats av sparkcyklarna - Vakna!

Foto: ALEX LJUNGDAHL
En blandad bukett järnskrot på Medborgarplatsen i Stockholm. Enjoy!
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Politiska beslutsfattare som kramar elsparkcykelfenomenet - låtsas inte förvånade när förutsebara olyckor sker.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I måndags hade SVT:s Aktuellt ett långt inslag om den tragiska och fullständigt onödiga olyckan i Västerås, då en gammal man på cykel mötte i döden i form av en övergiven elsparkcykel. 

Miljöpartiets Anna Thunell, ordförande i Tekniska nämnden i Västerås, intervjuades. Hon inledde med att säga: ”Det är jättetragiskt att något sånt här överhuvudtaget ska behöva ske.” 

Vadå, ”behöva” ske? Nej, så kan man inte säga. Det behövde inte alls ske. Det är inte oundvikligt att tunna men väldigt tunga järnkonstruktioner ligger strödda på allmänna cykelvägar. De politiker som låter elsparkcykelbolagen etablera sig kan inte agera förvånade.

Ponera att kommunen lät bygga en lekplats runt en brunn utan lock och sedan, när ett barn drattade i, sade: ”Men oj så jättetragiskt att något sånt här ska behöva ske.” 

Skulle det få passera utan kritiska följdfrågor? Självklart inte.

Hade sparkcyklar inte funnits till hands så hade de knallat, cyklat eller tagit en buss.

Men elsparkcykeln behandlas av många som en naturkraft som inte kan hejdas. Eller inte bör hejdas, eftersom den är eldriven, ungdomlig och supermodernt organiserad som en delningstjänst. 

Anna Thunell ser den helt uppenbart som oundviklig: ”Den här formen av mikromobilitet är här för att stanna”, förkunnade hon.

Mikromobilitet, verkligen? Ett nytt coolt begrepp från USA och därmed har vi En Ny Historisk Rörelse? Nej, det handlar fortfarande bara om uthyrning av förbaskade sparkcyklar! 

Enligt en studie gjord i Stockholm nyttjas hyrsparkcykeln huvudsakligen av folk under 35 år, mest män. Hade sparkcyklar inte funnits till hands så hade de knallat, cyklat eller tagit en buss, enligt studien. 

Förarna är inte klimathjältar utan helt vanliga latmaskar som gillar när det går fort. Det är med andra ord inte en milstolpe i mänsklighetens historia som omintetgörs om man förbjuder eländet. 

De som i all enkelhet blir deprimerade när vackra torg förvandlas till röriga parkeringar och/eller metalltippar.

Svenska politiker måste vakna ur sin förtrollning och vanmakt, för det här är sannerligen inget lokalt Västerås-problem. I Stockholm fanns det i augusti 22 000 sparkcyklar – det är som en biblisk gräshoppsvärm. Men det blågröna styret får inte bukt med det. 

Eller vill inte, på riktigt allvar.

De politiska beslutsfattare som så framtidsbetuttat omfamnar elsparkcyklarna är samtidigt helt iskalla inför de problem och faror som slängda och felparkerade elsparkcyklar innebär för alla dem som använder omoderna former av ”mikromobilitet”. Exempelvis sina medfödda FÖTTER. Eller vit käpp, rullator, rullstol, barnvagn eller, förstås, cykel.

Alla dessa transportslag måste numera väja för elsparkcyklarna. Det är fullkomligt absurt. Och glöm inte de oräkneliga invånare som i all enkelhet blir deprimerade när vackra torg förvandlas till kaotiska parkeringar och/eller metalltippar. Eller de som blir krampaktigt förbannade över att deras folkvalda upplåter stadsrummet åt vinstdrivande företag utan att reglera verksamheten på ett effektivt sätt. 

Till de lokalpolitiker som hävdar att det saknas bra lagar för att reglera elsparkcykelbolagen: Släng ut dem och låt dem vänta tills dess att effektiva regelverk och tekniska lösningar kommit på plats. Om kommuner som Södertälje och Falköping kan säga ”Tack, men nej tack”, kan rimligen alla andra göra det.

Om nu viljan finns.