Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Politiker måste erkänna att grupp ställs mot grupp

Socialminister Annika Strandhäll (S) fick ilskna reaktioner när hon sa att fler äldre leder till större press på sjukvården.

När politiker förnekar att det finns smärtsamma val, dra öronen åt er.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I tisdags klev jag intet ont anande in i en tunnelbanevagn vid T-Centralen, som hade ett märkligt innanmäte. De flesta sätena var borttagna och kors och tvärs slingrade gula stänger att hålla sig i. Det var en vagn ämnad för sillpackning av stående trafikanter, Tokyo style. 

Sverige växer, så det är väl bra, tänkte jag. Mer plats för de arbetande massorna och arméerna av tvillingvagnar. 

Fast vänta, Sverige åldras ju, var nästa tanke. Var ska alla stackars bleknästa pensionärer sitta? 

Beslutsfattarna hade helt klart ställt grupp mot grupp och seniorerna förlorade.

Heliga värden är tabu att ifrågasätta

Politiker låtsas gärna att de inte behöver ställa grupp mot grupp, att alla kan få mer på ingens bekostnad. Vi kan, låter de påskina, bygga tunnelbanevagnar som är normalstora utanpå men magiskt oändliga inuti, med mer ståplatser, mer sittplatser, mer allt!

Tyvärr är det nonsens, politik handlar om att fördela ändliga resurser. Så varför låtsas de? 

Kanske för att de vet att låtsasleken går hem hos många väljare. 

Statsvetaren Anders Sundell har, på Politologernas blogg, skrivit om människors ovilja att tänka på de svåra avvägningar som krävs när resurserna är knappa. Forskning visar att den motviljan inte minskar när de får information om hur avvägningarna går till, exempelvis när en läkare står inför valet att satsa sin budget på att rädda en enskild pojkes liv eller att använda pengarna till andra angelägna ting. 

Försöksdeltagarna tycker att läkaren är vedervärdig som ens funderar över saken. 

Val där "heliga värden" står på spel är helt enkelt tabu. De som slipper tänka på sånt, avstår. Människor som i experiment tvingas göra sådana avvägningar, känner sig smutsiga och drabbas av "moral outrage", upprörd ilska.  

Sociala medier är ett drivhus för moralisk ilska

Den svenska politiska debatten lider ingen brist på upprörd ilska. 

Nyligen fick socialminister Annika Strandhäll (S) frågan av Aftonbladet om det stora flyktingmottagandet har frestat på vården. Hon svarade: "Det stämmer inte, det är inte sant!" Det är den åldrande befolkningen som pressar vården, förklarade hon.

Strandhäll tycktes bli upprörd av frågan. Varför? För att hon själv ser migration som ett heligt värde? Eller för att hon vet att många läsare ser det lite så och uppskattar hennes upprördhet?

Men ministern trampade ändå i klaveret: hon nämnde de äldre. Kraftiga reaktioner - klockren moralisk ilska - utbröt i sociala medier. Hur kunde hon skylla på de stackars äldre, som slitit, som byggde landet. 

Självklart "skyllde" hon inte på dem; det är ett obestridligt faktum att vi blir mycket mer vårdkrävande som äldre. Men det är förstås också sant att snabb befolkningsökning utan motsvarande arbetskraftsökning tar vårdresurser i anspråk. 

Moralisk ilska är hårdvaluta i politiken - kanske nu mer än någonsin. Sociala medier är ju ett drivhus för sådana känsloyttringar. Om ett parti eller en lobbygrupp lyckas upphöja sin fråga till helig, är det mäkta svårt att argumentera emot utan att framstå som hjärtlös. 

Men i verkligheten, bortom den politiska retoriken, måste avvägningar göras. Om detta inte erkänns, och prioriteringarna inte debatteras hederligt, fallerar demokratin. Och det kan komma surt efter. 

Det finns inga magiska tunnelbanevagnar. 


Läs också:

Annie Lööf är inte lika tydlig som sitt rykte


Fotnot:

I tv-spelaren ovan syns senaste avsnittet av Ledarsnack. Denna gång om Liberalernas kris.