Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

På Twitter kan alla hitta stöd för sin favorittes

i filterbubblornas tid är det viktigt att debattörer är så tydliga som möjligt och utrustar sina teser med exempel i stället för att hölja dem i poetisk dimma. Foto: / SVEN LINDWALL

I en tid av nätraseri och filterbubblor är det viktigt att debattörer ger konkreta exempel i sina texter. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det tycks finnas smygnazister i vårt offentliga rum. Detta enligt ledarskribenten Lisa Magnusson: "Jag anar oråd", skriver hon i tisdagens DN. Hon menar att det finns människor i debatten som fasansfullt nog inte tycker att nazism är något att uppröras över - varken som samhällshot eller ideologi.

Så förstår jag hennes text. Men den är, ska sägas, ganska kryptisk. Magnusson nämner ingen vid namn. Nazistapologeterna eller -sympatisörerna kallar hon bara för "trädets väktare". Följaktligen finns det inga citat eller annat av substans. 

Textens dramaturgi påminner lite om första akten i en skräckfilm: vi får veta att en fara har smugit sig in i idyllen, men inte exakt vilken eller hur akut den är. Och spänning har ju sin charm, men ledarsidor är kanske inte den lämpligaste platsen för cliffhangers.

Möjligen är det på Twitter som Lisa Magnusson har upptäckt smygnazisterna. DN Ledare skriver ofta om sociala medier och Magnusson hänvisar i sin text till en krönika av sin kollega, Erik Helmerson, som handlar om hatare på Twitter.

Lisa Magnusson är på intet sätt ensam om att peka ut faror och fiender utan att ge något konkret exempel. Jag kan mycket väl ha gjort det själv.

Twitter är det nya Amazonas

Twitter är en guldgruva för den som vill uppmärksamma vaga faror. Men Twitter är lurigt. Twitter spelar i dag samma roll som "en stam i Amazonas" gjorde under min uppväxt. På den tiden hände det att någon plötsligt, under en het debatt, påstod att ett mänskligt beteende var naturligt och rätt eftersom "det finns en stam i Amazonas som gör så".

Detta var före internet, så var det svårt att tvärt säga emot. I dag kan man googla Amazonas, men vi har en ny, oöverblickbar djungel där man kan hävda att bevis finns för varje tänkbar tes: sociala medier.  

När någon hävdar att en ideologi eller attityd är ett stort och växande samhällsproblem, med hänvisning till Twitter eller Facebook, är det väldigt svårt att avgöra om det stämmer. 

Alla har ju sitt eget unika flöde i sociala medier, beroende på algoritmer, vilka man följer, vem som följer en och vilka sökord man använder, exempelvis. De rasande stormar som du översköljs av kan vara en krusning i mitt näthav. 

Dessutom är rösterna på nätet ofta anonyma.

Är det mäktiga intressen som ligger bakom en plötslig "storm" i sociala medier? Eller kommer stormen från det så kallade folkdjupet? Är det trollfabriker vi talar om, en handfull aktivister med fejkkonton eller ett gäng uttråkade 15-åringar i Valdemarsvik?  

Konkretion i filterbubblornas tid

Vi vet inte. Och nu vet jag alltså inte vilka de där smygnazisterna är i Lisa Magnussons krönika. Är det mäktiga personer? Är de många? Vet Lisa Magnusson? Jag vet inte.

Debattörer måste inte alltid gå till blodig attack i sina texter. Allmänt filosoferande texter har ett existensberättigande. Och självklart är det inte bara det kvantifierbara som är värt att uppmärksamma.  

Men i filterbubblornas tid är det viktigt att debattörer är så tydliga som möjligt och utrustar sina teser med exempel i stället för att hölja dem i poetisk dimma. 

Och om man har hittat smygnazister i det offentliga rummet är det väl ändå läge att tala ur skägget och vara konkret. Om inte då, när?

 

Läs också:

Nazisterna drar skam och vanära över Sverige 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!