Ann-Charlotte Marteus

Nej, detta är inte rätt tid för nattis

Politiker måste sluta att lova mer välfärd. Det har vi inte råd med. Vårda i stället välfärdens kärna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Miljöpartister lever som bekant i en parallell värld där ingenting är omöjligt. Det är deras grej. Och ingen är mer parallell än Gustav Fridolin.

Utbildningsministern har ju lovat mindre klasser, och ändrar sig näppeligen bara för att det kommer flera tusen barn till Sverige varje vecka och lärarkrisen sedan länge är ett faktum.

I torsdagens DN kom han skuttande över nejden med ännu en generös present. Han kan tänka sig att lagstifta så att kommuner tvingas införa nattis, förskola på natten. 


Visst finns det argument för att ett dygnet runt-samhälle ska ha flexibel barnomsorg, inte minst för de kvinnor som stretar nattetid i välfärdssektorn. I en perfekt värld skulle sådant finnas för dem som inte kan ordna barnpassning på något annat sätt.

Men Sverige är just nu en värld där svårigheterna tornar upp sig. I början av oktober drog SKL, Sveriges kommuner och landsting, i larmklockorna:

"Vi har ropat på vargen i många år. Den verkar vara här nu", sa chefsekonom Bettina Kashefi på en dragning om framtidens välfärd och ekonomi.

Kalkylerna går i nattsvart.


En åldrande befolkning och kraftig invandring, parat med usel jobbintegration, kommer att kräva mycket stora välfärdsresurser. Och själva utgångsläget är dåligt: många kommuner och landsting slåss med underskott redan nu. Bemanningsproblem och dyra mediciner göder problemen. 

Det är skarpt läge, helt enkelt. Och först och främst måste välfärdens kärna värnas och vårdas. Egenavgifterna borde öka och maxtaxan på förskolan borde självklart höjas.Däremot är det verklighetsfrånvänt att komma dragande med nya kommunala pålagor, som lagstiftat nattis. I DN-intervjun passar Fridolin också på att skryta över de statsbidrag som finns för nattissugna kommuner. Och, informeras läsaren, det finns andra öronmärkta pengar för att minska barngrupperna på vanliga förskolan.

Men de sistnämnda pengarna har inte använts fullt ut av kommunerna. Varför inte? Jo, förklarar Fridolin, "det system som vi införde... var ganska trubbigt."


Därför avskyr kommunerna öronmärkta statsbidrag. Ansökningarna kräver tid och administration, kriterier måste tolkas och uppfyllas. Det kostar alltså resurser att få resurser. Och de kommuner som behöver dem mest förmår inte alltid söka, enligt SKL-basen Lena Micko (S). 

Det vore vida bättre med en påse pengar som kommunerna kunde förfoga över självständigt, alltså generella statsbidrag. Men staten vill styra. Och, inte minst, varje regering och minister vill framstå som alla goda gåvors givare.

I Sverige är välfärdslöften själva livsluften för partierna. Det har varit logiskt i ett framgångsrikt välfärdsland. Nu är det dock nya tider och villkor. Det måste politikerna ta på allvar, i synnerhet som de anser sig företräda en humanitär stormakt.

De borde tävla om de smartaste sätten att öka intäkterna, vare sig det handlar om ränteavdrag, fastighetsskatt eller, som sagt, höjd maxtaxa.

Det skiftet skulle bli en så kallad "stor utmaning" för våra röstfriande politiker. Men lämpligen borde den minister gå före som i valrörelsen hävdade att flyktingpolitik inte är en budgetfråga. Nämligen Gustav Fridolin.


Läs också:

MP - tokigare än sitt rykte


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.