Ann-Charlotte Marteus
Veckans "Uppdrag granskning" handlade om mäns näthat mot kvinnor. En rad kvinnor som har varit föremål för näthat, bland dem jag, samlades i en studio på Sveriges Television för att läsa upp citat från aggressiva, hotfulla eller rentav perversa män.
När UG frågade om jag ville vara med, sa jag ja direkt. Senare blev jag tveksam.
Jag vände på det: skulle någon komma på idén att be manliga journalister och bloggare läsa upp förödmjukande, sexualiserande, hotfulla mejl i tv? Skulle Claes Elfsberg ställa upp på det? Kommer jag att falla in i en könskliché, här, där kvinnliga journalister framställs som offer?
Det blev ett mycket bra program, ett viktigt program, men kanske aningens mycket på offertemat.
Exempelvis berättade jag att jag inte blir rädd av hotmejlen och att de aldrig har hämmat mig i mitt skrivande.
Den intervjun kom inte med i programmet. Jag önskar att den hade gjort det, för att illustrera att kvinnor är olika, att det inte finns en enda korrekt, kvinnlig könsroll som gäller när män beter sig som svin.
Jag tillhör de lyckligt lottade, bland kvinnor som utsätts för näthat. Jag är ledarskribent på en stor tidning. Det betyder för det första att jag kan skriva personliga krönikor om näthat. Och om rasister, den kategori män(niskor) som i regel står bakom hatmejlen till mig.
För det andra betyder det att min arbetsgivare har en hel apparat av stöd- och säkerhetsåtgärder att sätta in. Hat- och hotmejl kan jag skicka vidare, både bokstavligen och bildligt. De lämnar min dator och därmed, i hög grad, mitt huvud.
Visst, ibland dröjer sig nedstämdheten kvar, eller en känsla av förödmjukelse. Men det är hanterligt.
Det är förstås mycket värre för de kvinnor som inte har någon naturlig plattform där de kan tala personligt, till exempel programledare. Eller de kvinnor som jobbar ensamma, som bloggare.
Värst är det rimligen för kvinnor som inte är offentliga personer i någon mening, och som får döds- och våldtäktshot för att de har yttrat en enkel åsikt i något pratforum.
Näthat är en form av våld, i detta fall handlar det om mäns våld mot kvinnor. Syftet är världens äldsta: att få kvinnor att tiga i församlingen. Minska deras inflytande, trycka ner dem. Ta ifrån dem deras rösträtt.
Och omfattningen gör att man kan misstänka att hatet mot kvinnor är mycket mer omfattande än någon vill tro, i detta världens mest jämställda land.
Man kan också anta, och frukta, att nätets anonyma prathörnor underblåser kvinnohatet. Människor behöver social kontroll för att uppföra sig civiliserat. På nätet kan man vara hämningslös, ansiktslös, ansvarslös.
I går fick jag varma, omtänksamma mejl efter det att en trailer för "Uppdrag granskning" hade lagts upp på nätet. De flesta var från män. Det var glädjande, men inte förvånande.
För oavsett vad jag skriver om för ämne, oavsett om mejlen är positiva eller negativa - de kommer från män, nio gånger av tio.
Är det ett tecken på att män är mer frimodiga, att de rör sig oräddare på nätets esplanader?
Har det blivit så att kvinnor, precis som i verkligheten, tänker sig för innan de ger sig ut ensamma på allmänningen?
Har det fria, jämlika nätet blivit ett manssamhälle? I så fall är det dags för en virtuell kvinnorörelse. Vi måste hitta strategier för att hantera trollen.