Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

När skolan blir en sorteringsmaskin

Vilket pris får vi betala för en skola som segregeras allt mer?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I Maramö beslutade Alliansen att starta fem arbetsgrupper inför valet 2014. En grupp kallas "Ett Sverige som håller samman - En politik för valfrihet, sammanhållning och en trygg gemensam välfärd."

Det låter ju finfint, men valfrihet och sammanhållning är två värden som kan krocka rejält.

I går kom ännu ett tecken på att det fria skolvalet ökar segregationen. Professor Bo Malmberg vid Stockholms universitet har tillsammans med kolleger i Uppsala undersökt föräldrars motiv när de väljer skola åt sina barn: "De som framför allt använder skolvalet är medelklassgrupperna. Och man gör det ofta för att välja bort skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning", sa Malmberg i P1 Morgon i går.

 

Den stora sorteringsboven i samhället är förstås boendesegregationen, men det gör inte skolsegregationen mindre oroande. Tvärtom. Cyniskt kan man tolka det så att föräldrar som inte riktigt lyckas segregera sig, bostadsmässigt, tar chansen att flytta åtminstone sina barn till blåögdare marker.

Många av dessa föräldrar välkomnar säkert det multikulturella samhället och bryter med vånda mot sina principer - men vad gör man inte för att säkra att ens barn får optimala utbildningsförhållanden? Nu när möjligheten finns...

Den sortens genetiska egoism är förståelig på individuell nivå. Men vad blir resultatet på samhällsnivå? Vad skapar denna politiskt understödda, skattefinansierade valmöjlighet för mentalitet?

Invandrare har redan extremt svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Ett av skälen är att svenskar i hög grad väljer andra svenskar att arbeta ihop med, och därmed väljer bort invandrare. Den strukturen borde rimligen försvagas, i takt med att fler människor som har vuxit upp i det multikulturella Sverige, intar arbetsmarknaden. Det borde - det måste - bli så. Men blir det så? Vad händer när en generation växer upp, som har lärt sig att det är förståeligt att Linda väljer bort den skola som Muhammed går i? Vad är oddsen att det blir ganska naturligt för Linda att välja bort Muhammed på arbetet, i vänskapskretsen, som granne? Hon är ju redan bekant med tänket och argumenten.

 

När Jan Björklund, som skolborgarråd i Stockholm, först argumenterade för det fria skolvalet, lugnade han dem som befarade ökad segregation med att det skulle skapas magnetskolor - ett pärlband av underbart fantastiska skolor i förorterna, som alla, inklusive innerstadsbarnen, skulle lockas till. Tio år senare larmar Skolverket om att klyftorna mellan bra och dåliga skolor ökar som följd av det fria skolvalet.

Lärare i de "utfiskade" skolorna i periferin vittnar om modlöshet både hos elever och kollegium. Och kommunerna kompenserar inte de svaga skolorna tillräckligt med ökade resurser. Kanske för att alla väljare i kommunen, som har förmåga att ställa hårda, välartikulerade krav på kommunpolitikerna, redan har flyttat sina ungar från de dåliga skolorna?

Det fria skolvalet är här för att stanna, av allt att döma. Men att Linda nu, dessutom, kan få skattesponsrad RUT-läxhjälp om hon får det för tufft i sin blåögda skola - var det nödvändigt?

Det ska verkligen bli intressant att se vad alliansgruppen som ska arbeta med "en politik för valfrihet, sammanhållning och en trygg gemensam välfärd" kommer fram till.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!