Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

När blev kö-smitande en svensk folksport?

Köande till antikrundan. Låt oss icke göra köandet till en antikvitet, hörni! Foto: Christian Örnberg

Vill ni ha ett tillitsfullt och välordnat samhälle? Utmärkt. Ställ er då längst bak i kön.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jahapp. Onsdag morgon, regn och traditionellt kaos i Stockholmstrafiken. När jag anländer till busstationen möts jag av en lång, vindlande kö av plaskiga paraplyer och busslängtande kroppar.

Det kommer en jämn ström av folk efter mig. Men de ställer sig inte efter mig. De pilar förbi kön och ställer sig längst fram. Va? Va! En efter en efter en. Efter en!


Till slut hade så många
ekipage rundat mig och mina solidariska kökumpaner att det började bli absurt - och alltmer uppenbart att vi där bak skulle få vänta två eller tre bussar innan vi kom med. Så jag knallade fram till början av kön och frågade högen av gräddfilister vad som stod på:

Har det införts ett nytt kösystem som jag inte har informerats om? Eller, för att uttrycka det tydligt, har vi infört djungelns lag? Ska vi helt enkelt börja slåss om tillträde till stadens bussar?

Mina heroiska medtrafikanter reagerade med kompakt tystnad. Några försökte gömma sig bakom sina medbrottslingars paraplyer, andra började intensivt spana mot horisonten eller ner på sina fötter. En man i sina bästa år tryckte in sin Iphone-snäcka i örat, i vad som såg ut som ett försök att likna en FBI-agent.

Men en kvinna upphävde sin stämma, strängt och uppfordrande: "Ja, jag gick förbi kön. För jag måste faktiskt lämna min son!"

Jamen jaha. Just du av alla människor har en tid att passa så här på morgonkvisten. Det gör dig helt unik. För alla vi andra står bara här och okynnesköar på vår lediga dag. Det är liksom vår grej i Bussfetischisternas Riksförbund.

Nej, det sa jag inte, vilket jag är den första att beklaga.

Men jag påpekade att alla i kön har ett ärende, att alla har någonstans de måste vara, tämligen omgående. Hon såg lite skamsen ut. En eloge till henne, ändå; hon försökte åtminstone inte gömma sig.


Det här var ingen makalös
morgon i huvudstaden. Det har blivit allt vanligare att folk beter sig som divor i det offentliga rummet. I den kulturen ingår kösmitande. Men bara så ni vet: Vi genomskådar era konster.

Antingen försöker ni se glasartat förvirrade ut där ni lommar fram, som om ni inte fattar vad en lång rad av människor vid en busstation fyller för funktion.

Eller så låtsas ni att ni måste kolla på kartan i busskuren en bit fram, och sedan ramlar ni liksom vidare framåt utan att märka det.

Eller så marscherar ni snabbt förbi kön med viktig min som om ni var på väg mot fjärran land. Men, hoppsan, just precis där kön börjar, drabbas ni av akut benförstening! Så ni bara måste stanna och överlämna er åt kollektivtrafikens omsorger.

Men, som sagt, missta er inte. Vi ser vad ni gör.


Det har blivit allt vanligare att folk beter sig som divor i det offentliga rummet, skriver Ann-Charlotte Marteus. Foto: Frank Augstein / AP


Att ignorera oskrivna
ordningsregler i offentliga rum är ingen liten sak. Att respektera dem är en stor sak. När vi gör det, bygger och underhåller vi den där tilliten som är a och o för ett välfungerande samhälle. Och i längden vinner alla på hänsyn och stadga.

Ensamåkande småungar på väg till skolan, dem kan vi putta framåt i kön, tycker jag.

Det vore trevligt om de sa tack.

Men att de ska lära sig artighet när dagens vuxna Iphone-zombier inte ids föregå med gott exempel, det är rätt mycket begärt.

 

Läs också:

Därför kräver jag en statlig spökpatrull

Dödsolyckorna som politikerna struntar i

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!