Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Myten som blev en albatross

"Förvärva, ärva, fördärva" är ett talesätt som illustrerar hur omilt ödet ofta handskas med familje- företag.

Men det är lätt att läsa in samma dramaturgi hos politikföretaget Social- demokraterna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Kjell-Olof Feldt, som nu utkommit med boken "En kritisk betraktelse - Om socialdemokratins seger och kris" (Albert Bonnier förlag), tillhörde mittengenerationen, arvtagarna. De var grabbarna som hjälpligt höll ihop den skuta som Erlander & Co hade dekorerat så rikt under rekordåren.

I dag styr fördärvarna. Dem har Feldt ingenting till övers för. De talar först och tänker sedan. Eller tänker inte alls.

De säger saker som "Vi ska utrota barnfattigdomen!" utan att ha den blekaste idé om hur det ska göras. De kritiserar regeringens politik med skälvande indignation utan att ha någon egen politik. De är intellektuellt lata, om inte inkompetenta.

Håkan Juholt personifierar fördärvaren. Feldt verkar knappt vilja ta i honom med skriftlig tång, ens.

Juholt lovade allt till alla. Han byggde glatt vidare på myten om Partiet som kan göra vin av vatten, skapa tillväxt och rättvisa i alla världsekonomiska lägen.

Den myten, och den klyfta som uppstod mellan myt och verklighet, har bidragit stort till SAP:s nedgång och kris, enligt den gamla finansministern.

 

Boken kunde ha hetat "Det finns inga genvägar". Lyckad politik bygger på att man analyserar samhällsproblem noggrant och tar hjälp av all tänkbar forskning och expertis, när man utformar sina förslag.

Man får aldrig lova väljarna mer än man kan hålla.

Sedan hoppas man att man har identifierat rätt problem, kommit på en lösning som håller, samt att man inte får en rak höger av världskonjunkturen.

En socialdemokratisk regering i motiga tider måste dessutom hålla tummarna för att inte LO börjar hojta om att nödvändiga åtstramningar i kristider är "en högergir" eller "nyliberalism", och sedan, uppeldad av sin egen retorik, levererar något tossigt motdrag, som löntagarfonder.

Löntagarfonderna förstörde socialdemokratins renommé hos tjänstemännen och företagarna.

Och det känslopjunkande kärnkraftsmotståndet raserade socialdemokratins goda rykte i forskarkretsar, fräser författaren.

Politiker som säger: "Vi måste ta människors oro på allvar", i stället för att försvara förnuft och vetenskap, bör inte förvänta sig julkort från Kjell-Olof Feldt.

 

Det är en läsvärd liten essä, men man undrar ändå varför han skrev den. Kanske var den tänkt att heta "Far åt #&%!, Juholt", men måste skrivas om när Juholt gjorde just det.

Feldt andas ingen optimism, energi eller ens påtaglig välvilja gentemot sitt gamla parti.

Hans råd om att låta politiska förslag ta sin grundliga tid, och varningar för hafsiga blixtutspel, borde alla partier ta till sig.

Och Moderaternas designchef, Per Schlingmann, har en del att lära:

Ju glassigare myt man bygger kring sitt parti och dess storhet, desto blekare framstår politiken, i verklighetens orakade sken.

Socialdemokraterna levde högt på vad man hann uträtta under rekordåren på 50- och 60-talet. Men försöken att senare leva upp till myten gjorde att man agerade kortsiktigt, förnekade problem och dröjde med nödvändiga kursförändringar.

Myten höll ändå rätt bra i flera decennier. Men i dag går allting mycket fortare.