Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

M:s nya integrationsplan är en kopia av Reinfeldts

M-ledare från Reinfeldt till Kindberg Batra till Kristersson. Bara integrationslöftena består.Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES

Ulf Kristerssons listiga plan för att klara integrationen påminner i hög grad om regeringen Reinfeldts listiga plan, anno 2008. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Integrationen är valets ödesfråga, enligt Ulf Kristersson. "Det är här Sveriges framtid avgörs", skriver han på SvD Debatt

Öppenhet och invandring kan bli en vinstlott för Sverige, förklarar han vidare, men det förutsätter att integrationen lyckas. Och framför allt, att nyanlända kommer i arbete. Men i dag tar det åtta år innan hälften av invandrarna har ett jobb. Det duger inte, skriver Kristersson.

Så det måste bli mer lönsamt att arbeta, skatterna måste ner, bidragen  konstrueras om, och så vidare .

Ord och inga visor. Men om en känsla av déjà vu infinner sig hos läsaren, är den befogad. 

Reinfeldts regering hade självförtroende

För tio år sedan, den 18 september 2008, lanserade dåvarande finansminister Anders Borg (M), tillsammans med integrationsminister Nyamko Sabuni (FP), regeringen Reinfeldts nya integrationsplan: 

Den historiskt höga invandringen är en vinstlott, lät de förstå, eftersom Sverige behöver arbetskraft. Problemet är bara att det tar mer än sju år innan hälften av de vuxna flyktingarna har kommit i arbete. Det duger inte.

Men nu ska det bli ändring, lovade Borg och Sabuni. "Utanförskapet ska brytas". Förslag nummer ett: Det måste bli mer lönsamt att arbeta. Bidragen är fattigdomsfällor. För många tvåbarnsfamiljer lönar det sig inte för en förälder att ta ett jobb, påpekade de.

Är det samma tvåbarnsfamiljer som Ulf Kristersson brukar tala om i årets valrörelse, tro? Eller deras yngre släktingar? 

Det finns fler likheter. I regeringen Reinfeldts "offensiva satsning" för snabbare integration 2008 ingick sjösättandet av "SFI-lyftet". Nu skulle det äntligen bli ordning och reda på svenskundervisningen. Dessutom måste det bli snabbare validering. 

Tio år senare trycker Kristerssons moderater på att svenska språket måste stärkas: "Våra motståndare ställer krav på närvaro i SFI-undervisning. Vi ställer krav på att man lär sig något", skriver M-ledaren syrligt. 

Déjà vu all over again.

Inget fel på självförtroendet

Alliansregeringen hade gott självförtroende - och åtminstone ett skäl för det. Fredrik Reinfeldts regering hade egen majoritet i riksdagen 2006 -2010. Fanns det någon tidpunkt då avgörande integrationspolitiska Alexanderhugg kunde verkställas, var det då. 

Det gjordes inte. Och den höga arbetslösheten och problem med utbildningsinsatser bara fortsätter. 

Ändå frustar Kristersson - som satt i Reinfeldts regering - av självförtroende. Socialdemokraterna har "checkat ut", skriver han. De klarar inte av integrationen. "Det behövs en moderatledd regering som tar tag i det som helt enkelt inte får gå fel." 

Med samma gamla förslag och parlamentarisk röra?

Men Socialdemokraterna var lika övermodiga när de tog över makten. Först tyckte de inte ens att det behövdes någon integrationsminister. Sedan började arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sprudla av snabbvaliderande, snabbspårande, SFI-förbättrande entusiasm. Nu sjutton skulle segregationen vändas!

Visst är det ett dilemma; partier och regeringar kan ju inte bara ge tappt och hänga läpp. Men det är likväl ett problem att blocken växelvis låtsas som om de har Lösningen på problem som helt uppenbart är mycket svårlösta. 

Alla vet dessutom att de är svårlösta. Öppna inte för svekdebatter genom övermod och ohållbara löften.

Hur kommer integrationsdebatten att låta 2028?