Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Misär är inte härligt bara för att man är dement

Att vara demenssjuk är inte att vara lite excentrisk. De sjuka behöver hjälp av omgivningen med att hålla kaos stången.

I Sverige får vi leva som vi behagar, inom lagens gränser. Betyder det att total misär kan klassas som ett frifräsigt livsval? Ja.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

När Joanna Holmgren besökte sin 82-åriga mor i Norrköping i mitten av december,  upptäckte hon att moderns lägenhet hade förvandlats till ett inferno av mögelmat, sopor och kläder nersölade av avföring. 

Modern är demenssjuk och har hemtjänst två gånger om dagen. Så hur kunde detta ske? 

Hemtjänstpersonalen har en förklaring, berättar Joanna Holmgren i Expressen: "De säger att om de frågar min mamma om de ska dammsuga och hon säger 'nej' så kan de inte städa. De upprepar konstant att 'vi får inte tvinga henne, vi får inte tvinga henne, vi får inte tvinga henne". 

Det låter ju fullständigt ansvarslöst och oförsvarligt. Dagens Nyheters ledarsida, som skrev om fallet i onsdags, efterlyser "en klausul om människovärdet". 

Men frågan är svårare än så. Honnörsordet människovärde kan fyllas med både det ena och det andra. Och människovärdesprincipen - principen om att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper - har snarast medverkat till misären. 

Integritet på låtsas i demensvården

I Socialstyrelsens nyligen uppdaterade "Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom" står det, i avsnittet om frivillighet och samtycke: "Vård och omsorg i Sverige bygger på principerna om individens rätt till självbestämmande och integritet." 

Det låter som en människovärdesklausul så god som någon. 

Principerna manifesteras bland annat i grundlagen, patientlagen och socialtjänstlagen. Sammantaget säger lagarna, på ren löfvenska: Tvångsåtgärder är inte okej.

Alla ska med på självbestämmandetåget. Några vettiga undantag för demenssjuka finns inte, trots att demens urholkar en människas självinsikt, tidsuppfattning och omdöme.  

Det är en orealistisk ordning.

På demensboendet där jag arbetade runt sekelskiftet bröt vi ständigt mot lagen. Vi duschade patienterna mot deras uttryckliga vilja. Vi städade upproriskt deras lägenheter: plockade ut skorna ur kylskåpet, rensade byrålådorna från gamla toarullar och blöjor, och så vidare. 

Vi var inte unika i äldreomsorgens Sverige, var så säkra. 

Vårt lagbryteri underlättades av att vi jobbade på en institution och kände våra patienter väl. Vi lärde oss att lirka så att tvångsaspekten lindrades. Patienterna lärde sig att känna igen oss, vilket gjorde dem mindre rädda och kampberedda. 

Hemtjänsten och det drömda paradiset

Det är i sanning svårt att förstå hur misären kunde bli så akut som den tycks ha blivit i Norrköping. Men inom hemtjänsten kan nog självbestämmandekultens absurditet ställas på sin spets. Om personalen är oerfaren och stressad, samtidigt som den dementa blir rädd och aggressiv när främlingar kliver in i tamburen, kan resultatet bli - absurt. 

Starka krafter motsätter sig allt vad tvångsåtgärder i demensvården heter. Tvång behövs inte, menar de. Allt som behövs är en idealisk vårdmiljö med massor av välutbildad, magnifikt ostressad personal. 

Men den svenska äldreomsorgen är inte idealisk, har aldrig varit det och kommer definitivt inte att bli det framöver - tvärtom, troligen. Och lagar anpassade till ett drömt paradis sviker de demenssjuka, deras anhöriga och vårdpersonalen.

Så länge dagens ordning gäller är det särskilt viktigt att demenssjuka får plats på omsorgsboenden. Där är chansen störst att de, under ordnade former, får den oreglerade vård och omsorg som de behöver och förtjänar. 

 

Läs också:

Dementa måste kunna låsas in

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!