Ann-Charlotte Marteus
Stefan Löfven har, efter de senaste dagarnas vidrigheter, uttryckt sin upprördhet över antisemitismen i landet. Till Aftonbladet säger han: "Det här är helt oacceptabelt i Sverige."
Helt oacceptabelt - det är ord som förpliktigar. Ska man tolka det som att Sveriges regering tänker prioritera kampen mot antisemitism? Prioritera den på vuxenvis, alltså, genom att nedprioritera något annat.
Nej, så stora växlar kan man inte dra. Stefan Löfvens väg är beströdd med oacceptabla fenomen.
Han lovade nyligen att regeringen ska hålla fokus på sexuella trakasserier, för "det är fullständigt bedrövligt och oacceptabelt."
Att kasta sten mot blåljuspersonal är "fullständigt oacceptabelt".
Att Socialdemokraterna har sålt lotter på faktura är också "oacceptabelt".
Andra oacceptabla saker är tiggeri, sprängdåd mot poliser, bilbränder och våldtäktsanmälningar som läggs på hög.
Till sist blir detta omkväde en aning patetiskt. Detta är Sveriges regeringschef, men han ger visst intryck av att bemanna en liten städfirma, "Oacceptabelt AB", med affärsidén att skura Sverige problemfritt med världens minsta tandborste.
Löfven och det brottsfria samhället
Men apropå antisemitismen säger Stefan Löfven faktiskt också: "Vi måste vara väldigt tydliga med att den här antisemitismen och judehatet har ingen plats i vårt samhälle. Den ska inte ha något som helst utrymme."
Den ska inte ha något som helst utrymme. Kan man kanske tolka en så absolut ambition som ett tecken på verklig kraftsamling från regeringens sida?
Knappast. I själva verket tycks det vara så att ju mer komplext ett samhällsproblem är, desto mer högtflygande blir Stefan Löfvens retorik.
I augusti 2015 deklarerade han exempelvis att "handgranater hör, liksom andra vapen, inte hemma på Sveriges gator. De ska bort helt enkelt."
Det gick sisådär, får man väl konstatera. Men i oktober 2017, efter ett år av ständiga skjutningar, hade ambitionen vuxit sig ännu större: "Det gäller att vara stenhård från början. Brottsligheten ska bort från gatorna."
Från akut poliskris, ett ökat antal särskilt utsatta områden och växande skuggsamhälle till - abrakadabra - ett brottsfritt samhälle.
Optimism på gränsen till verklighetsflykt
Stefan Löfven är säkert lika oroad över antisemitism och antisemitiska dåd som han säger sig vara. Det faktum att han, i en intervju i Judisk krönika, trampar ut på hittills minerad mark och talar om den antisemitism som är vanlig i en del invandrargrupper, visar att han faktiskt är beredd att betala ett visst pris för att uppmärksamma hatet mot judar.
Men det är ändå bara ord.
Snart hamnar ett nytt problem, dåd eller #upprop på löpsedlarna och då kommer Stefan Löfven med stor sannolikhet att dyka upp och förklara att det är "fullständigt oacceptabelt" samt att det inte finns någon plats för sådant i hans Sverige. Samt att problemet skyndsamt "ska bort".
Men det finns en punkt där beslutsam optimism övergår i verklighetsförnekelse. Den punkten ger Stefan Löfven ibland intryck av att passera. Det är skrämmande.
Av Sveriges statsminister har vi rätt att kräva mer än besvärjelser.
Läs också: