Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Martin Beck och mördaren med handledsväskan

Spaningsledare Hans Melander och chefsåklagare Krister Petersson berättade vid en pressträff under onsdagen att Palmeutredningen läggs ned, eftersom den misstänkte mördaren – ”Skandiamannen” Stig Engström – är död.Foto: THOMAS CARLGREN / TT NYHETSBYRÅN ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Martin Beck hade gjort ett bättre jobb än Hans Holmér. Här i ”Mannen på balkongen” spelas kriminalaren av Gösta Ekman.Foto: SVT
Stig Engström som han var klädd på mordnatten, i keps och med handledsväska.Foto: GÖRAN ÄRNBÄCK

Om Stig Engström hade gripits 1986 skulle jag ha blivit grymt besviken. Med traumat på avstånd är han i all sin osannolikhet väldigt rimlig.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag stod där på Sveavägen i kvällsmörkret och stirrade ner på bädden av rosor, ett dygn efter att Olof Palme hade mördats. Jag minns två saker. Hur tyst det var; det stod tjocka led med människor runt avspärrningen, men ingen gav ett ljud ifrån sig och ingen gick därifrån. Alla var som bedövade. 

Och jag minns en liten ruta längre bort, avspärrad med polistejp. Vilken konstig liten avspärrning. De brukar ju vara mycket större i amerikanska tv-serier.

Mordet och mördarjakten tog upp allt syre under så lång tid. Någonstans i höjd med den solkiga Christer Pettersson-historien zoomade jag ut. Ring mig när ni kan visa upp en mördare av rang, en vedervärdig satans Moriarty. Annars får det vara.

Av onsdagens presskonferens väntade jag mig ytterligare frustration. Men jag blev - tillfreds. Pusslet känns färdiglagt. 

Åklagaren har knappast bevis nog för en fällande dom.

Kanske berodde det på åklagare Krister Peterssons tidlöst välartikulerade, odramatiska och exakta språk, men när jag blundade var det bitvis som att lyssna på scener ur en Sjöwall Wahlöö-roman. 

Vittnet Yvonne Nieminen såg mördaren komma springande längs David Bagares gata. Hon fann det märkligt att han inte saktade ner trots att han försökte stänga, eller öppna, en handledsväska. Hans oknäppta rock fladdrade i nattvinden och han halkade omkring i snömodden; han var klädd i glatta kontorsskor.

Så suggestiva detaljer och rikliga ledtrådar. Men Nieminen behandlades styvmoderligt av de lata nötterna till utredare, lät Petersson förstå.  

Åklagaren har knappast bevis nog för en fällande dom, men i mina öron skissade han på en karaktär som gjord för en svensk kriminalroman från förr. I mitt huvud fyllde jag självsvåldigt i mellanrummen:

I sina frustrerade dagdrömmar är den misstänkte mördaren ämnad för stordåd och ryktbarhet. I andras ögon är han en suddig figur ute i marginalen. Om han befunnit sig på mordplatsen efter mordet, som han hävdade, hade det varit plausibelt att ingen lade märke till honom. 

En oansenlig svensk man, alltså, med den lilla egenheten att han bar på ett vulkaniskt raseri. En dag gick han ut med ett vapen dolt i den omanligaste av pinaler: en handledsväska. Briljant.

Med traumat på avstånd, och 80-talet alltmer antikverat, passar han in.

En ingivelse, ett mord, en flykt - och sedan? Panik, chock, vad har jag gjort?! Därefter paranoia: Det är klart att polisen fattar att det var jag. Snart hörs sirenerna. Men ingen kommer. Han blir - besviken? 

Stig Engström försöker göra sig relevant, ringer polisen, söker upp medier. I SVT Rapport klagar han sorgset över att utredarna har ignorerat honom: ”Det var ett ointresse hela tiden...” 

Han ville ju bara uppmärksamma dem på att han lustigt nog hade varit klädd precis som mördaren, enligt vittnesmålen. Precis. Exakt. Identiskt. Men utredningen sköttes inte av Martin Beck just då utan av de episka stolpskotten Kristiansson och Kvant.

Man undrar om det var det ultimata nederlaget för den misstänkte: Inte ens när jag mördar Sveriges statsminister får jag den uppmärksamhet och berömmelse jag förtjänar! 

Om Stig Engström hade gripits då, och åtalats, skulle alla ha blivit grymt besvikna. Han var för obetydlig. Men med traumat på avstånd, och 80-talet alltmer antikverat, passar han in. Sverige var en sömnig Sörgårdsidyll som skakades av ett otänkbart mord. Den osannolike mördarens tafflighet överträffades bara av polisens. 

Det var ju så det var.