Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Marteus: Sluta dröm om ett pytte-SD

De båda blocken borde tänka som Göran Greider, fast precis tvärtom: Åkessons parti kan vara väldigt stort 2018. , skriver Ann-Charlotte Marteus.
Järnrörsskandalen visade hur groteskt motståndskraftigt SD är mot skandaler.

Det är tyvärr dags att ge upp hoppet om SD som en kort parentes i riksdagen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ibland kan man ha dålig tajmning med sina krönikor. Det hände Göran Greider i veckan.

I tisdags skrev S-debattören drömskt i tidningen Metro att Sverigedemokraterna kan vara på tillbakagång: SD kan faktiskt komma att rasa till under tio procent i valet 2018, funderade Greider. Flyktingfrågan har ju vridits dem ur händerna.

Jag tror inte att jag tänkte något annat än ett vagt: "Ja, kanske. Vem vet?" För det är svårläst.

I går kom dock nya besked om SD:s dagsform från DN/Ipsos: partiet tangerar sin toppnotering på 19 procent.

Teorin att SD skulle falla som en sten när migrationspolitiken lades om, eftersom de inte längre har sin egen nisch, tycks så långt inte stämma. Kan det i stället vara så att SD har profiterat på att de andra partierna i sak har närmat sig deras migrationspolicy? Har SD vunnit ökad legitimitet på sin tacksamma "Vad var det vi sa!"-sits?

Och i så fall; hade de andra partierna kunnat bekämpa dem bättre om de fortsatt sin generösa migrationslinje?

Det finns ingenting som talar för det. SD steg i opinionen under flyktingkrisen. Om migrationspolitiken inte hade lagts om hade de sannolikt fortsatt framåt. Så 19 procent kanske inte är mycket, sett till vad som kunde ha hänt.

Det är en svår tanke att tänka, att 19 procent är lite. Och så lockande att betrakta SD som ett tillfälligt hack i en Kent Ekeroth-fri svensk normalitetskurva.

Rubriken över Göran Greiders krönika illustrerar den synen: "Dags att släppa ut luften ur Sverigedemokraterna".

Som om SD-stödet var flyktigt, viktlöst, utan substans.

I själva verket kan stödet vara stabilt. Enligt statsvetardoktorn Andrej Kokkonen kan en röst på ett missnöjesparti leda till att väljaren i fråga alltmer börjar solidarisera sig med partiet. När väljaren "ser hur övriga partier behandlar partiet och dess oro för invandringens konsekvenser tappar de helt enkelt tron på de etablerade partierna och blir därmed svåra att vinna tillbaka", skriver Kokkonen i Ekonomisk Debatt.

Enligt den teorin går det alltså inte att lättvindigt låna ut väljare till SD och sedan vissla dem tillbaka när det passar.

Men borde Sverigedemokraterna verkligen fortsätta att växa när fokus har flyttat från migration till integration? Sin migrationspolitik kan ju Åkesson och kompani som ett rinnande vatten - men integration? Där har de inget så kallat sakfrågeägarskap, där är de inte experter, för att uttrycka det milt.

Dock; de kan fortfarande fungera som missnöjesparti. De finns där, som alternativ för väljare som tycker att varken regering eller opposition har trovärdiga lösningar på dagens problem.

Och det finns ganska gott om missnöje, eller åtminstone missmod, om man får tro Aftonbladet/Inizios undersökning från i tisdags: 60 procent av de tillfrågade tycker att "Sverige är på fel väg". Bland män är det sju av tio. Tilltron till regeringen är svag, enligt samma mätning. Tyvärr får vi ingenting veta om tilltron till oppositionen, men den flyger ju inte skyhögt enligt någon opinionsundersökning.

De båda blocken borde tänka som Göran Greider, fast precis tvärtom: Åkessons parti kan vara väldigt stort 2018.

Det är tyvärr den enda vettiga arbetshypotesen just nu. Utifrån den verkligheten måste landet styras.

 

Läs också:

Nej, SD och V är inte samma sak

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.