Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Marteus: Låt er inte luras av "utmaningar"

Att politiker säger "utmaning" i stället för "problem" är ett förbaskat oskick. Inte konstigt att en del svenskar tappar modet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

På sätt och vis kan man förstå att Stefan Löfven tycker att svenskars pessimism är "surrealistisk", som han säger i en intervju i Financial Times. Sverige av i dag har ju inte ett enda samhällsproblem. Det enda vi har är ett knippe "utmaningar".

Att definiera om problem till utmaningar har blivit en bred folksport i landet Följa John, inte minst bland politiker:

Sverige står inför en stor utmaning efter flyktingkrisen, säger Ylva Johansson. Skolan står inför stora utmaningar, säger Gustav Fridolin. Att avvisa 80 000 personer blir en stor utmaning, säger Anders Ygeman. Den stora ökningen av äldreomsorg är en stor utmaning, avslöjar ett kommunalråd i Vimmerby.

Margot Wallström, å sin sida, betecknar det smältande Arktis som en stor utmaning, läser jag i Norrbottens-Kuriren.

Och efter intervjun åkte hon hem och började tillverka is i sin frysbox för att bulka upp Arktis... eller?


Om man ställs inför
en utmaning, förväntas man traditionellt möta den på något sätt. Om man utmanas på duell, exempelvis, ser man antingen till att lämna landet på sin snabbaste häst eller så börjar man paniköva prickskytte. Men man gör något, inventerar sina möjligheter, lägger om sina planer.

Så används inte uttrycket av våra politiker, alla gånger.

Att de anser sig stå inför en stor utmaning tycks på intet sätt förpliktiga dem att, handlingskraftigt och radikalt, försöka undvika ett nederlag. (Varje utmaning bär ju på fröet till ett nederlag.)

Nederlagsaspekten har liksom opererats bort. I stället har våra politiker roffat åt sig den positiva aspekten. De framstår som allmänt taggade och optimistiska när de talar om landets utmaningar, alldeles som om de stod och frustade i en startfålla inför Vasaloppet.

En annan fördel med att använda ordet utmaning i stället för problem, för en politiker, är att det låter som om man talar om något oförutsett, utan förhistoria:

Plötsligt, bara, tornade den där utmaningen upp sig - och, jag, minister X, blev precis lika tagen på sängen som Berit i Bagarmossen.


En utmaning är en
artefakt, den kommer liksom utifrån. Tidigare politiska beslut, eller brist på reformer, har ingenting med dagens probl... utmaningar att göra:

Det här att jättemånga människor snart behöver äldreomsorg kunde ingen förutse! Akut lärarbrist och bostadsbrist, det kom som en blixt från klar himmel!

Ett skäl till uppsvinget för "utmaning" är säkert att människor vill undvika att säga problem i samband med flyktingkrisen, av rädsla för att väcka rasism.

Men för politiker har det samtidigt blivit ett bekvämt sätt att bagatellisera följderna av politiska missbedömningar och underlåtenhetssynder.


Till syvende och sist
är det oroande att politiker inte tycks vilja tala om "samhällsproblem" längre. Det vittnar ytterst om modlöshet, om en bristande tro på politikens förmåga att identifiera och lösa komplexa problem, för att på så sätt närma sig visionen av en bättre framtid.

En förklaring till svenskars "surrealistiska" pessimism kan således vara att de ser Stefan Löfvens, och hans drabanters, peppiga optimism som ett tecken på fundamental politisk kraftlöshet.

 

Läs också: Löfvens optimism oroar allra mest

Politik är svårare än du tror, Stefan Löfven

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!