Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Marteus: Eleverna måste sluta lata sig

Svenska elever tror i hög grad att talang och bra lärare avgör om de lyckas. Men egen ansträngning spelar stor roll.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Varför är engelska det ämne där svenska elever är bäst, enligt nationella proven? Ignorerar de föräldrarnas desperata rop på fredagsmys för att i lönndom nöta engelska glosor? Är engelsk grammatik den lektyr våra barn släpar med sig till stranden om somrarna?

Förmodligen inte. Men den goda engelskan måste delvis bero på att unga ständigt övar glosor och grammatik i dag, utan att tänka på det. De gör det varje gång de slinker in på en engelskspråkig nätsajt, lyssnar på musik eller ser filmer och serier.

Om de tillbringade mindre tid i den förföriska anglo-amerikanska underhållningssoppan och mer tid med sina matte-, fysik- och kemiböcker, skulle de vara betydligt bättre på NO. Vilket vore önskvärt; akut önskvärt. Nästan var femte pojke fick underkänt i kemi i nationella proven, liksom en av tio flickor. (Betyget underkänt är grymt och har inte i skolan att göra, men det är en annan historia.)

Behöriga lärare

Det är förstås lätt att öva in en färdighet när det är lustfyllt. Idealiskt skulle alla ämnen - inte minst sorgebarnen kemi, fysik och matte - vara störtkul. Men för att lusten ska infinna sig krävs att läraren är kunnig, har tid att förbereda lektionen och är en medryckande pedagog.

Många elever får i realiteten vara glada om de har en behörig lärare. Det saknas flera tusen matematiklärare med rätt kompetens, exempelvis.

Men de elever som har fantastiska NO-lärare kommer knappast att hasta in på kittlande kemisajter efter plugget, lyssna på kvantmusik eller se filmer där Pi jagar Cosinus över New Yorks regnvåta hustak.

Det underhållande fritidsövandet av NO-ämnen är och förblir en hägring för gemene skolungdom. Om de ska bli riktigt duktiga måste de helt enkelt nöta in och i vissa avseenden korvstoppa nervcellerna - även om det inte är lustfyllt. (Fast det kan ju bli förbaskat roligt när man väl har knäckt koderna.)

Elever som slarvar

Det finns elever som slarvar med engagemanget, helt uppenbart. Och så hamnar de på efterkälken och får ångest. Och sedan går det åt pipan på provet och de får ännu mer ångest.

Och då säger de: "Jag måste anstränga mig mer för att bli duktig i kemi!"

Nej, så säger de inte särskilt ofta. Inte om de är svenska elever, enligt OECD:s Sverigeanalys. Svenska elever säger, mer än andra: "Jag hade otur" eller "Min lärare är kass" eller "Jag har ingen talang för kemi."

Och vissa föräldrar kontaktar läraren och klagar över att barnet inte har fått den individualiserade undervisning som hade förlöst hens dolda talang.

I de asiatiska framgångsländerna säger barn som misslyckas: "Jag borde ha ansträngt mig mer" eller "Jag ska jobba hårt så att det går bättre nästa gång."

Vi vill gärna tro att det är synd om dessa barn, att de pressas eller pressar sig själva för hårt. Men i de länderna görs fortfarande klassresor. Och hur bra mår svenska barn? Inte särskilt bra, enligt mången larmrapport.

Skulle de inte må bättre om de trodde att egen ansträngning väger tyngre än talang och slump? Att tro att man är ett rö för omständigheter som man inte rår över, när det går rakt åt skogen, måste vara rent vedervärdigt.

Svenska elever kan, förstås. Men de måste öva, precis som med engelskan. Och det måste deras föräldrar inpränta i dem.