Ann-Charlotte Marteus

Marteus: Demokratin är på dekis

När jag började läsa statsvetenskap stod det i vår första lärobok att demokrati är mycket praktiskt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I demokratier kan korruption bekämpas och eliter skifta vid makten utan blodvite. I stället för att ätterna Löfven och Reinfeldt mördar varandra, trycker de upp valmaterial. Demokrati gör, kort sagt, samhällen effektiva, rika och lyckliga.

 

Jag blev lite omskakad av beskrivningen. Omskakad av att demokratins överlägsenhet alls motiverades. Jag hade vuxit upp i skuggan av Sovjet, Franco och Pinochet. I min värld var demokrati rätt och gott. Punkt. Alla folk ville ha, och var på väg mot, demokrati. Om det stod en tyrann i vägen var han en anomali - flytta på honom och historiens flod skulle föra hans förtryckta folk mot slutstationen Folkvälde.

Detta var på 1990-talet då världen tycktes gå i rak, demokratisk riktning. Nu ser det mörkare ut och nyligen hade tidskriften The Economist en essä med rubriken "Vad har gått fel med demokratin?"

 

Det går inte framåt längre, konstaterar man. Friheten i världen har minskat åtta år i rad, enligt Freedom House. Visst, många folk vill ha demokrati och samlas på torg i Kairo, Kiev och annorstädes. Väst hurrar. Tyrannen faller. Folk får gå till valurnorna! Väst filmar. Sedan går det ofta åt skogen. Gamla eliter behåller greppet. Korruptionen fortsätter. Det som trots allt fungerade före revolutionen, slutar att fungera. Och så står man kanske där med en Putin.

Väst har varit naivt i sin syn på demokrati, menar Economist. Vi lägger för stor vikt vid rösträtt. I Europa kom rösträtten efter att sofistikerade institutioner hade utvecklats: förvaltning, självständigt rättsväsen, grundlagsskyddade individuella rättigheter. Att börja i andra änden, med val, kan vara vanskligt.

"Även om demokrati är en 'universell strävan', som Mr Bush och Tony Blair hävdade, är den en kulturellt rotad praktik", skriver Economist.

 

Den meningen gestaltar väl det naggade västerländska självförtroendet. Vår modell är inte den enda rätta modell som alla vill och kommer att uppnå. Det är mest bara vår modell.

Det är ju vad kinesiska ledare brukar säga: Demokrati funkar för er, vi har en annan modell så håll käften.

Och det nya som har hänt på 2000-talet är att den kinesiska modellen tuffar på finfint (om än i svår smog), samtidigt som demokratierna i väst hackar. I Washington tjafsas det så vilt att ingenting blir gjort. I Europa ersatte Bryssel folkvalda regeringar med teknokratgäng under Eurokrisens natt. Väljarna är både politiskt lata och krävande. De vill ha mer, mer, mer och politikerna bjuder över varandra tills statsfinanserna kroknar.

 

Svensk demokrati mår jämförelsevis bra, men det finns orosmoln: Moderaternas slingriga principlöshet har smittat av sig och gjort politiken feg. Sverige beundras för den modiga pensionsreformen - finns det politiska modet kvar? Om inte, står vi illa rustade för framtiden. Och hur blir det när de generationer tar över, som mer lärde sig att känna än att tänka i skolan?

Det kanske är nyttigt för oss att se demokrati som ett samhällssystem bland andra, inte bara som det Goda och det Rätta. Då kanske det blir tydligare att systemet måste vårdas och utvecklas för att inte hamna på dekis.

Självklart ska vi stå upp för de värden som demokratin innefattar. Men för att världen ska lyssna krävs det att vi kan uppvisa fortsatt välstånd.