Ann-Charlotte Marteus
Sverige var bättre förr, tycker statsminister Magdalena Andersson. Så jädra mycket bättre. Detta budskap genomsyrar valreklamfilmen som Socialdemokraterna kör på tv, om och om igen, just nu.
Filmen inleds med att Magdalena Andersson sitter i en simhall. Sedan följer en raspig gammal film med blonda flickor som tävlingssimmar och skrattar. Det doftar 70- och 80-tal.
”Sverige var tryggt”, säger Magdalena Andersson. ”Jag hade simningen, den lärde mig kämpa och göra det som krävs. Vi pushade varandra och gjorde varandra bättre.”
”Sverige var kanske litet men ändå stort”, säger Magda. ”Och för mig blev det tydligt: Vi blir starkare när vi håller ihop.”
Vilka innefattas i detta ”vi”, undrar man. Uppenbarligen människor som är bekanta med det homogena, ljushyllta Sverige som statsministern och jag växte upp i. Gammelsvenskar.
Ett annat gammalt klipp visar blonda kvinnor som jobbar i fabrik. Hade det inte varit för en bild där Olof Palme syns tillsammans med ANC-ledaren och apartheidbekämparen Oliver Tambo, hade filmen så långt kunnat vara en nostalgisk rulle från Sverigedemokraterna.
När Magda var ung så var Sverige tryggt, som sagt, och ”vi” var starka för att ”vi” höll ihop. Men nu är Sverige botten. Och många tror inte på vikten av att hålla ihop, berättar S-ledaren. Det gäller främst ”riskkapitalister som plockar pengar ut välfärden” och figurer som ägnar sig åt ”hänsynslös kriminalitet”.
Här blir bildsättningen ödesmättad, med sedlar, en skylt till en vårdcentral som plockas ner och en dramatisk närbild på ett vapen.
Det är nästan som om verkligheten har blivit Socialdemokraterna övermäktig.
Men det är ju ändå en valfilm så den måste väl sluta med något slags - framtidslöfte?
Nja, sisådär. ”Vi kan bättre”, förkunnar S-ledaren utan riktig inlevelse. ”Vi ska ta tillbaka kontrollen över välfärden. Gå till botten med segregationen. Knäcka gängen.”
Vilka märkligt vaga formuleringar. Inget ”vi ska lösa problemen X, Y och Z”. Och – ”gå till botten” med segregationen, vad betyder det? Befinner sig regeringspartiet alltså i en inventeringsfas, ett utredningsskede, i segregationsfrågan?
Efter åtta år i Rosenbad borde inventeringen ha lett till slutsats och handling, kan man tycka.
Redan 2016 presenterade Stefan Löfven planer på ett reformprogram mot segregationen. Samordningsminister Ibrahim Baylan fick huvudansvaret och reste runt i landet och träffade forskare och experter på segregation, berättade Aftonbladet. I november 2016 utsåg han en aktionsgrupp med statsråd, från Morgan Johansson och Ygeman till MP:s Fridolin och Alice Bah Kuhnke.
Vad hände sedan, då, under sex år? Om S nu ska utreda saken under en tredje mandatperiod.
Det ter sig förfärligt fumligt. Eller - problemundvikande. Det påminner om studenten som har föresatt sig att plugga stenhårt inför nästa svåra tenta, men som sedan spiller tid på att köpa och testa överstrykningspennor i regnbågens alla färger.
Det är nästan som om verkligheten har blivit Socialdemokraterna övermäktig. Som om man inte riktigt kan orientera sig i nutiden.
Och det är ju inte så konstigt när rörelsen mentalt är kvar i journalfilmernas 1980.