Ann-Charlotte Marteus

Låt inte SD förgifta sinnena i riksdagen

SD:s existens får inte urholka de anständiga partiernas demokratiska reflexer.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Löfven kallar sin rödgröna konstellation för "samarbetsregering". Det är förstås ingen slump. Samarbete gillar vi ju. Eller, som Leif Lewin skriver i sin biografi över den gamle högerledaren, Arvid Lindman: "Politiskt samarbete har i vårt land ett egenvärde."

Samarbetsandan var en oskariansk klenod som Moder Svea packade ner i kofferten när hon reste in i den demokratiska eran, enligt Lewin. Ty i förpolitisk tid löd idealet att kungens statsråd skulle stå över partipolitiskt käbbel och endast tänka på fosterlandets väl.

Illusionen sprack när vänstern dök upp på scenen och klargjorde att de besuttna statsråden inte alls företrädde allmänintresset, utan snarare de besuttnas intressen.

Men samarbetsidealet levde kvar, som sagt.

2014 är det vänstern som ropar efter samarbete för fosterlandets väl. I tisdagens ledare i Aftonbladet varnade Karin Pettersson för att Sverige kan bli lika polariserat som USA, "med Annie Lööf i rollen som tepartydrottning".

Alliansen måste skärpa sig, tycker Pettersson. Men hon ger också en släng åt SD, som i budgetfrågan hotar att gå emot "de outtalade regler som finns i riksdagen".

Självklart vill Aftonbladet att alliansen ska rädda Socialdemokraterna. Men med vilken rätt kan någon egentligen kräva att Sverigedemokraterna ska respektera riksdagens outtalade regler? De andra partiernas behandling av SD har varit allt annat än sedvanlig.

Statsvetaren Katarina Barrling påminner i ett blogginlägg på Politologerna om att SD har uteslutits från kvittningssystemet och från presidieposter i utskotten "och över huvud taget isolerats på ett sätt som inte kan sägas tillhöra riksdagsarbetets praxis." 

Självklart var det moraliskt riktigt att utesluta samarbete med Sverigedemokraterna. Men dygden kan också ha ett pris. I det här fallet kan priset vara att blockens demokratiska och konstruktiva reflexer har börjat urholkas, till förmån för konfrontation eller rentav sabotage.

Det hade varit bättre om de, vid sidan av det rent politiska isolerandet, hade behandlat SD som ett vanligt parti. Inte av respekt för SD utan av respekt för demokratins anda.

Socialdemokraterna bröt sönder alliansens budget i fjol. Hade de agerat så om de inte redan hade övat sig i SD-relaterad praxisbrottslighet? 

Karin Pettersson kan ha rätt i att ett polariserat tepartajande hotar vår fredliga kanelbulle- och konsensuskultur. Men det är i så fall inte ett högerprojekt med Lööf som tepartydrottning, utan ett knytkalas där vänstern har deltagit med betydande entusiasm.

Alliansen uppträder för tillfället konstruktivt genom att avhålla sig från att bryta sönder den rödgröna budgeten. Hur de borgerliga agerar i fortsättningen återstår att se. Om de väljer att arbeta som en halsstarrig allians är det inte bra för landet.

De borgerliga har ingen skyldighet att hålla regeringen Löfven under armarna. Men åtagandet att isolera SD politiskt, förpliktigar. Det kräver antagligen mer av samarbetsanda än någonsin; definitivt inte mindre.

Förhoppningsvis blir SD:s framgångar en smal parentes i den svenska politiska historien. Och tack och lov tyder det mesta på att de misslyckas med att normalisera rasism.

Det vore lika ovärdigt som olyckligt om partiet indirekt kom att normalisera krokbenspolitik.