Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Dyslektiska barn har rätt att lära sig läsa - med ögonen

Örebro kommun måste betala 10 000 kronor i skadestånd till en dyslektisk elev som inte fick använda sina dyslexihjälpmedel under de nationella proven i svenska.Foto: SHUTTERSTOCK

Ska Sverige, som det föregångsland det är, leda världen mot en modern, inkluderande och lustfylld analfabetism?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Örebro kommun måste betala 10 000 kronor i skadestånd till en dyslektisk elev som inte fick använda sina dyslexihjälpmedel under de nationella proven i svenska. Det var diskriminering, beslutade tingsrätten. 

Skolverket håller inte med. De nationella proven i årskurs 3 och 6 ska testa läsförståelse, inte hörförståelse, menar myndigheten. Alltså kan man inte lyssna sig fram till ett godkänt resultat. Skolverket har fått gehör i två andra tingsrätter liksom av justitiekanslern.

Det framstår som den rimliga vägen. Men Örebro tingsrätt köpte den postmoderna föreställningen att man kan läsa genom att lyssna och begreppet ”lyssneläsa” har letat sig in i skolans värld. Det är illa; utbildningssystem får inte slira på begreppen.

Lyssneläsa har blivit begrepp

Självfallet är det fantastiskt att de som har stora skrivsvårigheter kan använda tekniska hjälpmedel. Men tydligen kan de flesta träna upp sin läsförmåga, även om det är krävande. Det rimliga och rätta är alltså att sätta in extra läs- och skrivundervisning tidigt och se till att få barnen att träna, träna, träna. De som absolut inte kan läsa ska förstås inte behöva göra några läsförståelseprov.

Men nu drivs ”lyssneläsandet” tydligen som en identitetspolitisk rättighetsfråga. Det är ett tänkande som kan vinna sin tid:

Alliansens skollag är ju kristallklar med att alla elever har rätt till den unika undervisning som passar just dem. Och kanske är det billigare och enklare att köpa in ett dyslexi-kit än att sätta in personal som ska traggla? Dessutom; vilken svensk står ut med att anklagas för att vara för diskriminering och emot lyckliga barn?

Men det finns förstås kloka röster i debatten. I tidningen Skolvärlden skriver krönikören och engelskaläraren Sara Bruun på temat. Hon har mött många elever med läs- och skrivsvårigheter genom åren och ”i stort sett alla” har kunnat öva upp sina färdigheter, intygar hon. Hon fruktar att ”lyssnelära”-diskussionen leder till att skolan förlorar fokus på vikten av strukturerad läsundervisning och att träna barnen. 

Dyslektiker måste lära sig läsa

Hon tar dessutom upp en alarmerande följd av ”lyssnelära”-paradigmet: Många ungdomar tycker att det är extremt jobbigt och trist att läsa längre texter. Hemma blir det bråk om skolarbetet - och då kräver en del föräldrar av skolan att deras barn också ska få lyssna i stället för att läsa. ”Vilket alldeles för många lärare, specialpedagoger och rektorer säger ja till”, skriver Bruun.

Det är absolut hårresande. Det är ju ett rent övergrepp att inte göra allt för att nöta in färdigheterna läsa-skriva-räkna i skolbarnen. En hel värld går förlorad och porten till arbetslivet torde bli smal. Bara för att vuxenvärlden inte orkar vara vuxen och ständigt söker efter enkla, kortsiktiga genvägar när något blir besvärligt. 

I USA har ingen hört talas om att elever ska lyssna i stället för att läsa, skriver Sara Bruun. Där trycker man i stället på alla elevers rättighet att få lära sig läsa. ”Att kunna läsa ordentligt är vägen ut ur fattigdom och vägen till ett bättre liv.”

I ett jämlikhetsvurmande land som Sverige borde det väl vara en självklarhet?