Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Kvinnors frihet kräver välfärd

När skola, vår och omsorg brister, brister kvinnor.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"Jag kan tänka mig att dra ner lite på min välfärd", har jag hört en och annan säga i samtal om flyktingkrisen och storleken på flyktingmottagandet.

Jag grunnar på detta, från och till, kanske för att jag själv arbetade i vården.

Hur drar man ner "lite" på välfärden? Det är ju en betydligt mer komplex operation än att sänka en höjdhoppsribba med x noggranna centimeter.

Välfärdsstatens naturliga rörelse är expansion. Det privata välståndet växer, kraven på det offentliga ökar och politiska partier behöver profilfrågor och vallöften. Det rullar liksom på. Att rulla tillbaka välfärden under ordnade - och jämlika - former är en helt annan femma.


Hur skulle nedskärningen av välfärd gå till och vilken välfärd talar vi om? Vad skulle resultatet bli? Vilka skulle drabbas mest?

 I onsdags hade Sydsvenskan ett skakande reportage om akutförskolan Klangen i Malmö, som på grund av skriande förskolebrist har inrymts i ett slitet höghus. Reportern möter vilt gråtande småttingar i obytta blöjor som inte får hjälp att äta. Personalen gråter också. Den personal som är på plats, vill säga. Sex av tretton barnskötare är inte på jobbet. Sjukskrivningar spökar.

I reportaget intervjuas också två mammor till barn som fått plats på Klangen.

En mamma skulle ha återvänt till jobbet efter sin föräldraledighet, var det tänkt. "Men det känns inte möjligt", säger hon till Sydsvenskan. "Jag måste ringa till min arbetsgivare".

En annan mamma tog hem sina barn efter fyra dagars kaotisk inskolning. Nu får släkten rycka in med barnpassning.


Även om Klangen är ett exempel på helt oavsedd misär, påminner den om kvinnors sårbarhet när välfärden inte levererar.

Den svenska jämställdheten har vuxit fram i stark symbios med en generös och pålitlig välfärdsstat. Kvinnor kan arbeta och ha en karriär därför att det finns en utbyggd och ambitiös förskola. Och de behöver inte ägna medelåldern åt att sköta äldre släktingar. Det sköter ju äldreomsorgen.

När välfärden brister, brister kvinnor. Det vet vi redan. En del av de senaste årens ökade sjukskrivningar bland kvinnor kan lastas på kontot "bristande äldreomsorg". Kvinnor ser sig helt enkelt tvingade att rycka in när mamma, mormor eller svärmor inte får den omsorg som framstår som fullgod, med dagens mått mätt.


Kvinnor arbetar dessutom i hög grad inom välfärdssektorn, där kraven på kvalitet är höga och stigande. På senare år har politiker introducerat ambitiösa begrepp som "värdegrund", "värdighetsgaranti" och "barnkonvention". Att införa "lite mindre välfärd" skulle med den retoriken innebära en mindre värdig skola, vård och omsorg.

Politiker skulle vara tvungna att ta ledningen i frågan om "lite mindre" välfärd. Och sedan hoppas på att personal, som har skolats att ha en mycket hög ambitionsnivå, och höga förväntningar från omgivningen, går med på att sänka nivån. Och inte drabbas av samvetsstress och blir sjukskrivna, eller flyr till andra sektorer i samhället.

De som mest påtagligt drabbas av "lite mindre välfärd" är förstås de som mest behöver den: gamla, sjuka och barn.

Säger man att "vi kan dra ner lite på välfärden" måste man därför förklara vad som ska bort. Och hur.