Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Krisen i den svenska skolan blir bara värre

Inget talar för att Gustav Fridolin kommer att lyckas bättre än Jan Björklund som utbildningsminister.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"S/S Svensk Skola", den där atlantångaren som Jan Björklund hävdade att han höll på att vända, vände aldrig. I åtta år stod majoren surrad vid rodret och röt, utan påtagligt resultat. Och på den vägen är det:

I våras gick 14 000 barn ut nian utan behörighet till gymnasiet, enligt Skolverket. Vi talar om storleksordningen 560 skolklasser, eller 14,4 procent av alla nior. Det är sämre än förra året.

Skillnaden mellan de bästa skolorna och de sämsta har också ökat; skolsegregationen fördjupas. Och av de elever som kommit till Sverige i skolåldern blir en allt mindre andel behöriga. I år lyckades knappt hälften. Det är den riktigt allvarliga trenden i svensk skola.

Gustav Fridolin, Björklunds efterträdare som utbildningsminister, tycks inledningsvis ha trott att den svenska skolan var en lättseglad liten jolle. Han var mycket optimistisk. Men när han kommenterade Skolverkets siffror på onsdagen såg han svårt sammanbiten ut.

"Det är fruktansvärt allvarligt", sade Fridolin, både för de elever som förlorar möjligheten att "bygga ett liv med egenmakt, med försörjning, med möjligheten att nå sina drömmar" och "för samhällsekonomin i stort".

 

Ministern sa också att han blir "provocerad" av att så många nyanlända elever misslyckas. Han stack inte under stol med sitt missnöje över kommunernas och skolornas sätt att slussa in nyanlända i skolan.

Regeringen vill styra upp detta på olika sätt. Den vill också se till att barn får en vettig skolgång redan under asyltiden. Det är helt rätt tänkt. Men verkligheten är verkligheten:

Härom dagen larmade Per Gruvberger (S), kommunalråd i Filipstad, om att situationen håller på att bli ohållbar. Migrationsverket har just upphandlat 562 nya platser i kommunen. "På kort sikt klarar vi inte skolgång och barnomsorg för de här barnen", säger Gruvberger till SVT Värmland. "Det går inte att få fram lärare och lokaler hursomhelst. Jag vet inte hur vi ska lösa det."

Det larmet torde följas av fler.

 

De nysvenska familjer som får uppehållstillstånd flyttar ofta till områden där släkt och landsmän bor; antingen av egen vilja eller på grund av bostadsbristen. Många av barnen hamnar i skolor med andra nyanlända, skolor där kanske ingen har svenska som förstaspråk. Många blir trångbodda. Det gynnar knappast läxläsandet.

Regeringen har "ökad likvärdighet" som ett av sina tre prioriterade mål. Men hur förverkligar man målet i ett segregerande skolsystem med fritt skolval? Hur lockar man de bästa lärarna till de utsatta skolorna när de bästa skolorna lockar med högpresterande elever?


Över den svenska skolan hänger dessutom supermolnet Lärarbrist. Lärarbristen är stor, generellt, och inte minst vad gäller ämnet svenska som andraspråk. Det är det ämne där i särklass den största andelen elever, 36 procent, får underkänt eller streck.

På presskonferensen flaggade Gustav Fridolin för att lärarbristen kommer att bli än större än vad de nuvarande prognoserna säger, på grund av flyktingvågen.

Det finns just nu inte mycket som talar för att Gustav Fridolin blir mer lyckosam som kapten än Jan Björklund.