Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Krav från aktivister kan utarma filmkonsten

Christian Slater och Patricia Arquette i True Romance, en film som stjäls av Gary Oldman som den ärrade dåren Drexl Spivey.Foto: FILMBOLAG
Al Capone, "Scarface", var en gangster och mördare, född 1899. Han undkom rättvisan ända tills man kom på den geniala idén att åtala honom för skattebrott. Foto: AP TT NYHETSBYRÅN

De mest lättkränkta bör inte få sätta gränser för konsten.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Brittiska filminstitutet, BFI, har beslutat att inte ge några bidrag till filmer där bovar har ärr i ansiktet. Inspirationen kommer från organisationen Changing Faces som arbetar för att stoppa diskriminering av människor med synbara ärr eller andra "differences".

Enligt BFI går kraven i linje med filminstitutets mångfaldsarbete. Arbetet drogs igång på allvar 2014 med syftet att öka mångfalden i brittisk filmindustri vad gäller "etnicitet, funktionsvariationer, genus, sexuell läggning och socio-ekonomisk bakgrund".

Med denna ambition går London i tandem med Hollywood, där värden som mångfald, inkludering, representation har genomsyrat filmvärlden sedan den revolutionerande "Oscar so white"-kampanjen. 

Då, 2015, var upprördheten stor i sociala medier över att ingen svart skådespelare nominerats till bästa manliga/ kvinnliga huvudroll eller biroll. Kort sagt, 20 vita skådisar, ingen svart. 

Oscar so white

"Oscar so white" ledde till en rad positiva saker. Svarta skådisar har visserligen haft en given plats i amerikansk film i många decennier, men ofta i biroller, som sidekicks till den vita hjälten eller som "magisk svart", alltså en vis eller gudomlig varelse som leder hjälten rätt. 

Det har funnits undantag - Denzel Washington är alltid sin egen hjälte - men nu har hela landskapet förändrats. Filmskapare har tvingats tänka till: "Vi kanske ska ta och leta efter en svart eller latino eller varför inte en kvinna till den här huvudrollen?" 

Det moraliska tvånget att tänka utanför lådan tycks ha fått de kreativa juicerna att rinna till på många håll. Framgångssagor som Black Panther och Hidden Figures, liksom Crazy Rich Asians, visar dessutom att filmer där de viktiga gestalterna är icke-vita kan bli kioskvältare. 

Men det finns också ett pris. Den konstnärliga friheten hotar att beskäras när identitetspolitiken flyttar fram sina positioner. Och identitetspolitiken är en frodig växt: det finns knappt någon ände på antalet identiteter som kan växa upp ur myllan och förgrena sig. 

Inga identiteter är stabila, de kan ständigt splittras i subgrupper. Till exempel finns det mörkhyade afro-amerikaner som protesterar mot att Hollywood premierar ljusare afro-amerikaner. 

Brittiska filminstitutet förutsåg förstås inte att ansiktsärr skulle bli en del av mångfaldsarbetet. Men nu är vi där - och ytterligare en dimension har sett dagens ljus: Här handlar det inte bara om representation, utan om krav på hur en minoritet ska gestaltas. Ärrade hjältar går bra, men inte ärrade bovar.  

Gränslösa snillen

Kommer andra grupper att följa i samma spår? Blir det med tiden bara möjligt att spela dygdiga karaktärer för, tja, överviktiga, extralånga eller rödhåriga skådespelare?

Organisationen Changing Faces har självklart en poäng som är ytterligt lätt att förstå på ett mellanmänskligt plan - så är det ofta i dessa sammanhang. 

Likväl hotar utvecklingen att dränera konsten. 

Valet att ge brottslingar ärr kan exempelvis vara högst realistiskt: gangstern Al Capone hade öknamnet Scarface av ett skäl. Han hade ärr.

Skulle Gary Oldmans karaktär Drexl Spivey i True Romance (1993) kunna födas i dagens klimat? Denne briljanta skapelse är en vit bandit som tror att han är svart, med rastaflätor, Jamaica-brytning och ansiktet fullt med ärr. 

Kan gränslösa snillen som Oldman eller Quentin Tarantino - som skrev manus till filmen - överleva i en skapande miljö som är helt minerad med moraliska imperativ? 

Dessutom, hur många av de personligen berörda blir på allvar förolämpade av en Drexl? Är det en majoritet, eller är det den mest lättsårade minoriteten i varje grupp som organiserar sig och ställer krav? 

Det har aldrig varit en god idé att låta de mest lättkränkta i en civilisation sätta gränserna för vad som är acceptabel konst.

 

Läs också:

Svensken är ensam och lycklig