Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Krångliga ord är ett hot mot demokratin

Problemet för dagens lärarstudenter är att de har för lite VFU. Problemet för resten av befolkningen är att de inte vet vad VFU är.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I tisdags avslöjade SVT att var sjätte student hoppar av lärarutbildningen. Utbildningen kritiseras för att innehålla för lite praktik. Men det heter inte praktik längre. Det heter VFU, "verksamhetsförlagd utbildning". Begreppet infördes 2001, läser jag i en statlig utredning från 2008, för att "illustrera en djupare förändring i synsättet på utbildningens praktiska förankring".

Utredarna 2008 tyckte inte att den nya praktiken blev särskilt lyckad, trots att den döptes om till VFU. De ville ändra på den igen. Så praktiken ändrades 2010.

Men vänligen har regeringen behållit begreppet VFU, och hittade inte på någon ny förkortning som skulle illustrera att praktiken har blivit Ännu Mer Förankrad På Ett Ännu Djupare Plan Än Någon Kunnat Ana.

I en annan statlig utredning, "Bo bra hela livet", föreslog utredare Barbro Westerholm att äldreboenden - eller, närmare bestämt, "särskilda boenden" - skulle döpas om till "vård- och omsorgsboenden".

Fick hon gehör för den idén? Det kan hon väl ändå inte ha fått! Vem orkar hålla reda på ett treordsbegrepp med ett jämrans bindestreck mitt i alltihop?

Jodå, Westerholm fick gehör. Lagen ändrades och således lystrar Långbrobergs privatdrivna äldreboende för parkinsonsjuka till det smidiga: "Attendo Långbroberg vård- och omsorgs- boende/Parkinsons sjukdom".

Lätt som en plätt för en grå panter att plita ner när hon ska välja - ehum, äldreboende.

 

Begreppet förtidspension används överallt. Men det heter det ju inte. 2003 bytte det namn till sjukersättning. Och för personer under 30 år heter det aktivitetsersättning. Summa summarum: förtidspension blev "sjuk- och aktivitetsersättning". Bindestreck är hett, tydligen.

Det finns förstås alltid någon liten mening med namnbytena. Man vill signalera nya politiska ambitioner, regler eller värderingar.

Så blev dagiset förskola och pryon blev prao. Och socialbidraget blev försörjningsstöd - fast på jätte- riktigt heter det "ekonomiskt bistånd".

Problemet med ständiga omdop är demokratiskt. Bara de närmast sörjande - utredaren, ett gäng politiker och den klick som dagligen berörs av frågan - håller koll på de rätta termerna.

Och det är svårt att diskutera ett ämne med självförtroende om man inte har koll på de rätta termerna.

Gemene man riskerar att uteslutas ur debatten, alieneras, alltmedan journalister och debattörer gnisslar tänderna och försöker hålla tungan rätt i mun när de ska rapportera eller analysera.

Politiker kan mer än förvirra eventuella förföljare genom att ständigt bytta namn och termer.

De kan skönmåla samhällsproblem. Som ansvarig minister säger man förstås hellre att 6 000 unga svenskar har aktivitetsersättning än att 6 000 unga svenskar har förtidspension.

Dessutom kan politikerna få sina nya idéer att låta rasande ambitiösa och samtidigt bottenlöst komplicerade.

Som "yrkesintroduktionsanställning". Vem vet vad det är? Vem tror att det går att sätta sig in i det utan att vika en semesterdag?

VFU:n, praktiken för lärarstudenter, ska göras om igen.

Här är en galen tanke: Varför inte döpa om den - till "praktiken"?

Praktiken kanske till och med blir bättre om alla berörda parter fattar vad det handlar om, utan att behöva googla.