Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ann-Charlotte Marteus

Kinesisk vattentortyr? Nej, bara vanlig valfrihet

Jag skulle ta fyrans buss till jobbet; en trivsam latmaskväg. Men jag hade också kunnat motionera i väg till Fridhemsplan och ta ettan. Eller ta tunnelbanan till Thorildsplan och promenera under de gyllenskiftande trädkronorna i parken.Foto: ANNA HÅLLAMS

Valfrihet är finfina grejer - så länge valet inte står mellan pest, kolera och hemliga lådan.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett av mina syskon hade varit på Ica efter jobbet och utlät ett frustrerat morrande i telefonen: ”Jag hatar att handla. Det finns för mycket att välja på. Jag skulle vilja leva i en värld där det bara fanns. En. Sorts. Tandkräm!”

Min familj kanske inte har alla de centerpartistiska valfrihetsgenerna i sitt DNA. Men en solig morgon i oktober stod jag på ett torg i Stockholm och njöt av livets valmöjligheter. 

Jag skulle ta fyrans buss till jobbet; en trivsam latmaskväg. Men jag hade också kunnat motionera i väg till Fridhemsplan och ta ettan. Eller ta tunnelbanan till Thorildsplan och promenera under de gyllenskiftande trädkronorna i parken.

Vilken omväxling, vilken rikedom! Stackars alla som bara har en enda tjatig väg till jobbet. Tänkte jag.

Några månader senare, en gråslabbig decembermorgon, stod jag på samma torg under ett flaxigt paraply och väntade på fyran. Som inte kom. Den fanns inte ens på det digitala räkneverket. Nå, till sist dök siffran upp: 6 minuters väntan. Men tiden gick utan att bussen tycktes komma närmare. Och så: 7 minuter. Men går bussjäveln baklänges? 

Jag skulle bli försenad. Förbaskade SL, landstingspolitiker och så vidare bort till etruskerna eller vad det nu var för viktigpettrar som uppfann hjulet. 

Valfrihetens rodnande baksida

Men absolut mest var jag arg på mig själv. Jag hade förstås maniskt stått och dividerat med mig själv: Borde jag satsa på Fridhemsplan? Nej, ettans buss är helt opålitlig, tänk att skynda dit och finna att skrället kommer om 19 minuter. Vilket fiasko! Tunnelbana till Thorildsplan? Men det tar tid att gå igenom parken...

Om jag hade ändrat plan direkt skulle Thorildsplan ha varit en lysande idé - men nu hade jag i stället stått där som en idiot och slösat bort tiden. 

Jag kände något som liknade skam över att jag hade valt så illa, misslyckats så kapitalt.

Det är valfrihetens baksida. Så länge man står inför ett antal attraktiva, pålitliga alternativ, uppväger det positiva. Men att ha dåliga eller osäkra alternativ är bara stressande eller rentav nedbrytande.

Väljandet tar aldrig slut

Det finns ju oändligt viktigare val än resväg. Hitta rätt skola åt barnen, till exempel. Står valet mellan tre kanonskolor - trevligt! Men att tvingas välja mellan skolor i en fattig kommun som har svårt att locka lärare - då vill det till att man åtminstone väljer det minst dåliga. Vilket ansvar, vilken risk. 

Och tänk föräldrar som väljer en skola som sedan går i konkurs mitt i terminen. Eller en där gympaläraren försöker rekrytera elever till IS. Herregud.

Allt ska väljas. PPM-fonder: Jag var aktiv ett tag, det gick fint. Så glömde jag bort hela saken och när jag kikade igen hade det gått mindre bra. Dumskalle! Så jag gick över till Såfan. Nu är jag lyckligt ovetande; skulle det gå uselt är det Såfans fel, inte mitt. Ah, ljuva sinnesro. Fast... tänk om jag hade fortsatt att vara aktiv...

Och väljandet tar aldrig slut. En vacker dag är det dags för hemtjänst. På Kungsholmen finns det 36 alternativ. Mer än en tredjedel har namn som börjar på A; det är för att alla firmor vill komma högst upp på listan. För det fattar ju alla att ingen orkar välja mellan 36 alternativ. 

Visst, man kan välja på nytt om man blir missnöjd. Men nästa A-lag kan ju vara värre. Och är man 94 kanske man inte mäktar med. 36 alternativ - det är inte en marknad i det sammanhanget, snarare ett övergrepp.

I det perspektivet ter sig 36 sorters tandkräm nästan hanterligt. Nästan.