Ann-Charlotte Marteus
Den demokratiska västvärlden kan inte hantera covid lika briljant som vi, förkunnade Kinas regimtrogna tidning, The Global Times, under pandemiåret 2021.
I kontrast till demokratiers duttande och oförmåga att stoppa smittan lyfte man fram Kinas pragmatiska, vetenskapliga samt ”dynamiska” zero covid-politik:
Xi Jinpings styre kunde minsann agera kraftfullt. Detta faktum, parat med god social ordning och folkets entusiastiska stöd, hade lett till att ”Kina har blivit ett äkta, ointagligt fort mot viruset”, kunde man läsa på Global Times ledarsida den 28 november i fjol.
När krisen kommer avslöjas demokratins ohållbara brister och det auktoritära styrets överlägsenhet, kort sagt.
Även i vår del av världen har en del människor lockats av idén att En Stark Man är det bästa försvaret mot pandemiska virus och andra hot. Men den kinesiska framgångssagan har kommit av sig rejält.
Kina visade sig vara mer som ett tält än ett ointagligt fort för coronavirusets omikronvariant. Lockdown efter hänsynslös lockdown har låst in miljontals människor, vilket lett till hungerprotester, innebrända människor och desperata självmord.
Och kineserna var inte fullt så entusiastiska över att behandlas som fångar på Djävulsön, som regimblaskan hävdade. Tvärtom nådde eskalerande protester och upplopp en kritisk nivå för regimen den 7 december – och, pang bom, så var jakten mot nollpunkten avblåst.
Omikron är en baggis, löd den nya sanningen. Så nu skulle man sluta att låsa in hela kvarter och stadsdelar. Människor med milda symptom skulle inte längre shanghajas till statliga karantäncenter. Teststationer har forslats bort från gator och torg och kravet på att visa upp ett negativt covidtest för att få resa inom landet, har hävts.
Det är en seger för mänsklig frihet och värdighet. Men ett nederlag för förnuft och sans i Peking.
Den båten har gått. Även om regimen förmodligen kommer att jobba vidare på sin image genom att mörka antal smittade och avlidna.
Att tvärt öppna ett covidstängt samhälle är rysk roulett; i synnerhet vintertid, då smittspridningen brukar öka. I slutet av januari 2023 inleds därtill det kinesiska nyårsfirandet. Det har kallats världens största årliga folkvandring eftersom många kineser packar resväskan och drar hem till släkten. Det görs inte miljontals, utan miljardtals, resor kors och tvärs över Kina. Sannerligen en vårfest – för mingelgeniet omikron.
I värsta fall kan smittan dra igenom befolkningen som en dödlig stormvind. Det behöver inte bli så; coronaviruset har överraskat oss förr och omikronvarianten är mildare än sina föregångare. Men en sak är säker: Regimen har inte förberett samhället för hastigt lyfta restriktioner.
Sjukvården är fortfarande underdimensionerad. I det coviddrabbade Peking har man redan brist på sjukhusmateriel. En del sjukhus har till och med börjat ransonera enkla ting som paracetamol och ibuprofen, enligt Financial Times.
Global Times ger en annan bild: Folket är förtröstansfullt och lever upp till det nya slagordet ”Var positiv, var tålmodig”. De vårdar så gärna sin lilla covid hemmavid. Och den ökande smittan kallar vi förresten för ”covids exitvåg” nu.
Det vettiga hade förstås varit att rusta sjukvården eller, allra minst, bunkra livsnödvändig materiel och mediciner innan man öppnade.
En framgångsrik vaccinationsstrategi hade också varit guld värd. Men Kina har misslyckats. I stället för de äldsta och de med underliggande sjukdomar, placerade man militären och den arbetande befolkningen först i sprutkön. Vaccinationstäckningen hos landets 90 miljoner äldre är gles.
Många seniorer är i grunden vaccin-skeptiska, och misstron blev inte mindre av att de förbigicks. Det kunde ju tolkas som att covidvaccinet faktiskt var för farligt för dem.
Kina har också avstått ifrån att importera de mer effektiva, västerländska mRNA-vaccinen, troligen för att det skulle solka bilden av Kina som överlägset samhällssystem.
Men den båten har gått. Även om regimen förmodligen kommer att jobba vidare på sin image genom att mörka antal smittade och avlidna.
Världens demokratier har hanterat pandemin med högst varierande framgång, det är sant. Men en stark man som kraftfullt pekar med hela handen är sannerligen inte lösningen. En Xi Jinping – eller Vladimir Putin – som inte korrigeras och informeras av väljarkår, politisk opposition, offentlig debatt och granskande medier, riskerar att peka fel och göra misstag som är gigantiska.